Jonna Arenlind

"Alkemisten" av Paulo Coelho
är en rätt speciell bok som kan verka lite comme ci comme ca
men den är faktiskt riktigt mysigt och inte så lite vettig!

"Och när alla dagar blir likadana
beror det på att man har slutat att se de goda saker
som händer i ens liv varje gång solen går över himlen,"  s.38

LÄS, LÄS!

/jonna

"Kärleken dör aldrig en naturlig död.
Den dör därför att vi inte vet hur vi skall föra nytt vatten till dess källa,
den dör av blindhet och misstag och svek.
Den dör av sjukdomar och av sår, den dör av trötthet.
Den blir sjuk, anlupen, men den dör aldrig en naturlig död.
Alla skulle kunna anklagas för mordet på sin egen kärlek."

/Anaïs Nin, 1903

Mina tånaglar sitter inte kvar där de ska och jag rör mig som en kärring men jag lever! Jag såg mitt senaste inlägg som jag skrev precis innan vi åkte och inser att jag nog trodde att jag skulle dö. Snacka om att alla lärare hade skrämt upp oss! Såhär i efterhand känns det som att det inte var riktigt så farligt som jag hade förväntat mig. Fast det var tufft... Första dagen åkte vi buss till foten av berget, där vi började vandra. Vi gick i ungefär 4 timmar, tills vi kom fram till campet där vi skulle bo. Då var vi uppe på ungefär 3000 meter och det började kännas lite snurrigt i skallen.

Dagen därpå, i torsdags gick vi hela dagen. Det gick uppför, brant och det var jobbigt. Men vi pausade och drack massa vatten ur mysiga källor, och naturen var galet vacker så det var fint. Växterna såg ut att komma från någon annan planet, och när man vände sig om och såg neråt var utsikten galen.

När vi kom fram till nästa camp var vi väldigt, väldigt trötta. Den sista timmen hade det regnat, och det var svinkallt med snö på marken. Jag tror nog aldrig jag har frysigt så mycket i hela mitt liv. I Afrika! Snacka om komiskt. Natten var kall men vi tryckte ihop oss i våra sovsäckar och sov väldigt, väldigt tätt. På natten hörde jag råttor och en Peter hittade en sådan i sin sovsäck morgonen därpå...

Fredag var vila. Jag hade galen huvudvärk, vilket jag i och för sig var beredd på att få med den höjden. Vi var nu uppe på 4200 m. Det var kallt men soligt så vi låg ute, halvt däckade på gräset och vilade. Vi lagade mat i spritköket, nudlar och soppor och grejer. Vi somnade vid 18-tiden som kvällen innan...

Sedan gällde det, 01.00 var det dags att gå upp och bestiga toppen av Mount Kenya. Det var kallt som tusan och jag mådde rätt illa men var bestämd och beslutsam. Kosta vad det kosta vill, nu ska jag upp! Tänkte jag och så bar det av. I kolmörker, inpälsade i alla kläder vi ägde, började vi vandra uppför. Det var brant, toppen låg ovanför oss, vit med snö. Många mådde dåligt och vi fick stanna ofta. Alvedon, ipren och dextrosol pumpades in med massa vatten. Vid 06.30 var vi uppe på toppen, alla klarade det utom gympaläraren. (Ironiskt?) Galet trötta men lyckliga stod vi där uppe och såg ut över soluppgången och det var det vackraste jag sett någonsin.

Här var det dock inte slut, utan nu skulle vi ta oss nerför berget också. På väldigt väldigt skakiga ben. Det tog i benen ska ni veta, och det var inte lätt att hålla balansen. Det var galet brant, och nu när det var ljust såg man ju precis hur brant det varit där vi gått. Det tog ett par timmar att ta oss ner till campet igen... Där däckade vi ihop på gräset ett tag, innan det var dags att fortsätta. För hör här; nu skulle vi ta oss hela vägen tillbaka till campet där vi bodde första natten!

Det var hårt. 13 km vandring, helt tömd på energi.

5 timmar tog det, sedan var vi nere vid bussen. Helt förbannat utpumpad men stolt som tuppen och lycklig som tusan.
Nu är jag hemma, mör i benen.
Fortfarande halvt omedveten om att jag klarade det!
Och det var galet häftigt!

Så sa en kaxig tjej på Eutychus där jag höll lektion idag, vilket följdes av höga applåder och visslingar.
Det var verkligen hur roligt som helst!
Jag hade förberett massa frågor att diskutera, och jäklar vad de diskuterade!
Vi pratade om relationer, äktenskap, abort, utbildning ("det viktigaste i livet, enda vägen till framgång"),
kvinnofrågor (där kom citatet), politik, religion och så vidare.

Idag var jag i klass 2, där tjejerna var runt 15-16 år.
De var jättetrevliga och ville veta mycket om hur det var i Sverige.
Jag försökte förklara hur vi västerlänningar ser på abort och tjejerna drog efter andan
när jag berättade att denna stora stora synd, detta mord!, faktiskt är tillåtet på vår sida jordklotet.
Dessutom lyckades jag nog övertala dem om att det faktiskt kan vara det enda rätta i vissa fall,
t.ex. i det fallet jag läste om i tidningen idag (!) det måste jag ju berätta om.
En 9-åring hade blivit våldtagen av sin styvpappa och blivit gravid med tvillingar (!),
och kyrkan ville inte tillåta henne att göra abort.
Detta fallet tog jag upp på lektionen idag och många av flickorna skakade på huvudet
och sa att okej, i vissa sällsynta fall kunde det nog vara okej.

Vi pratade om förebilder,
och jag fick höra alltifrån kvinnliga politiker till biståndsarbetare och så såklart - Obama.
Som gett landet publicitet och kommer rädda det ur fattigdom. (Klumpen i min hals satte sig på plats igen)

Jag ville framförallt diskutera kvinnofrågor med tjejerna
eftersom jag anser att Kenya liksom många andra afrikanska länder är ojämnlikt
och borde förändras på det planet.
Vi pratade om mer plats till kvinnliga politiker och fler kvinnliga läkare, lärare och jurister.
Jag berättade om Sverige där de flesta lärare faktiskt är kvinnor,
och flickorna såg på mig med stora ögon.
Där är ni om ett par år, sa jag och höll tummen för att det faktiskt blir så.

Kulturkrockar vart det javisst,
men det kan vara riktigt intressant och framför allt lärorikt och nyttigt.
Jag hoppas att jag förändrat deras syn på saker och ting litegrann
eller åtminstone gett dem något att fundera över.

ÄNTLIGEN HELG!
Det var längesen en helg var såhär efterlängtad!
Idag lördag skulle vi åka och hälsa på ett barnhem som Veronica, internatledare, håller i.
Igår bakade vi ungefär 80 muffins med alla möjliga innehåll och färger att bjuda barnen på.
Och det gör de andra nu, medan jag sitter här och snuvar och slemmar och häller i mig te
som en kamel i öknen dricker vatten.
Livets ironi, inte sant?
Klart som tusan att jag ska bli sjuk och missa allting.
De andra har varit sjuka under veckan och sluppit lektioner, och nu kommer jag.
Timing javisst!

Rastlös som tusan är jag redan, trots att de andra åkte för ... 10 minuter sen.
Bra där.
Jag lovar att jag kommer städa hela rummet, göra hela veckans läxor,
planera och packa inför Mt Kenya, skriva mejl och brev till alla jag känner,
säkert tvätta fast det inte är min tvättdag, samt springa runt och störa varenda kotte som är hemma.
Jag blir så grymt rastlös!
Hemma brukade jag städa bokhyllan när jag var sjuk, vilket annars inte hände så det var väl bra.
Då satt jag där med världens feberfrossa, eller snarare låg, och tömde ut bokhyllans innehåll
varpå jag satte in allt igen.

Nu tänker ni väl att jamen det är väl bra, då blir den tråkiga skiten gjord,
och det är det väl på sätt och vis.
Men det är inte bästa vägen om man vill bli frisk
inför t.ex, en bergsbestigning som sker om fyra dagar.

Så nu ska jag faktiskt försöka ta det väldigt väldigt lugnt.
För ikväll vill jag vara frisk och gå på konsert!!
Säg vad ni vill men sitta inne en hel dag det går inte.
Jag ska ut varesig hela boardingen försöker dra mig i öronen och hålla mig tillbaka.
Så det så!

(Trevlig helg förresten)

I veckan har vi blivit varnade för att röra oss i stan och åka Matatubuss.
"Mungiki problems", säger man. Mungiki är en sekt som man inte ska tala högt om. '
De ser sig som efterföljare av Mau Mau, en gerillagrupp här i Kenya i mitten av 1900-talet
som ville göra sig av med alla vita (som hade koloniserat Kenya).

Jag har hört mycket om de här Mungiki,
min lärare har berättat att de är sjukt organiserade;
de visslar i visselpipor och i nästa sekund är alla borta.

Poliserna är deras fiende,
och istället för att polisen tar tag i problemen så använder de andra metoder för att göra sig av med dem,
de dödar Mungikis.
För någon månad sedan hittades flera stycken, på olika ställen i Nairobi, halshuggna.
Det är förståss ingenting officiellt att det är polisen som gjort det, men alla vet det.

Mungikis gillar alltså inte poliser, och eftersom det är poliser som äger många av matatubussarna,
så är de ett av Mungikis mål. De stoppar bussarna och begär pengar.
Om de inte får pengar, dödar de chaufförerna.

Annat som Mungikis inte gillar är västländska trender,
de stoppar kenyaner som är klädda västerländskt; kvinnor i byxor till exempel.

Nu i veckan har officiellt 2 personer blivit dödade av Mungikis.

Visst glömmer man ibland att man bor i en av världens farligaste städer,
men så fort man glömmer dyker något upp och biter en där bak.

Oroa er inte dock, vi är försiktiga och håller oss borta från Nairobi City några dagar.

Ja, jag var lite nervös där ett slag, vilket förvånade mig och smittade av sig.

Jag brukar ju för tusan inte bli nervös av att stå inför folk!

Men nu vart jag det, ett tag. Tills vi kom till skolan.

Herrejösses, vad trodde jag skulle hända?

Att tjejerna skulle slänga sig på mig och sparka sönder mina knäskålar?

Det hände inte!

Dock hade jag rätt i en sak: tjejerna är kaxiga!

De vi var hos idag var i 18-årsåldern, vilket i sig är lite galet.

Att stå inför ÄLDRE ungdomar och försöka lära dem saker känns lite... lite vågat.

Yngre finns också såklart, så vi får förhoppningsvis variation.

Idag satt vi bara med och lyssnade på 18-åringarnas biologilektion,

Som för övrigt var tråkig som tusan och som jag inte förstod ett skvatt av.

Delvis för att jag är rätt kass på de där naturämnena, i och för sig.

Men till mitt försvar har jag att säga att en tredjedel av tjejerna låg och sov på sina bänkar under större delen av lektionen. Jag skojar inte. De sov. Någon gång i mitten av lektionen sa läraren: Ni som sover, vakna nu. Hälften av de sovande lyfte på huvudet, för att sedan sänka det igen. Jag förstod ingenting. Jag hade ju hört skräckhistorier om att lärarna på Eutychus slår sina elever, och förväntade mig total respekt gentemot läraren.

En liten fråga i parantes, hur tusan ska vi, yngre svenskar få pli på eleverna när inte ens deras lärare får det?

Trevliga var de flesta dock, och de tyckte att det var kul att vi var där.

Efter lektionen skulle tjejerna träna i sina fotbolls och volleybollag. Vi följde dem till träningen, men vi hann bara värma upp innan vår buss kom och praktiken var slut.

Roligt var det, över förväntningarna!

Det kommer bli bra det här, det känner jag på mig.

Francis har många projekt i slummen Kibera.
Kvinnogrupper, barnhem, skolor.
Han bor i Kibera med sina enfants, föräldrarlösa barn.
Ansvarar för många andra föräldrarlösa barn.
Han har en flickvän inne i stan som pluggar medicin. De ska gifta sig.
Francis är 26 år.
 När man går med honom i Kibera verkar det som att han känner varenda kotte.
Han hälsar på alla. Alla vet vem han är.
Man hälsar på honom genom att slå sin knytnäve mot hans.

Francis hjälper oss under vår praktik, han följer med oss och visar oss.
Ska man till Kibera måste man gå med Francis, för han kan fixa intyg på att man får komma in.
När vi har föräldrar eller vänner på besök vill han alltid ta med dem och visa runt.
Han fick en dator av Elins föräldrar, och håller på att lära sig den.
Han förstår inte riktigt alla funktioner, och all musik han har är den som fanns på datorn från början.
När jag, Louse, Ylva och Kajsa var hemma hos honom spelade vi musiken som fanns.
Vi skulle fixa mer musik till honom, han ville ha gospel.

Hemma hos Francis är väggarna täckta av olika affischer.
"Love is enough", står det på en.
Barn kramas, duvor flyger.
Francis är ett stort fan av kärleken.
När vi var där pratade han mycket om den. Han sa såhär
"To love is nothing. To be loved is something. To love and be loved is everything."
Francis är Kristen. Han tror på en högre makt.

Francis skulle få anställning på Svenska skolan.
Han skulle flytta med sina barn till ett hus utanför Kibera.

Francis dog i helgen.
Han var och hälsade på sin pappa i Kisumu.
Tydligen var det något med levern, men ingen vet säkert.

Det är en tragedi.
Inte bara för att Francis är alldeles för ung, har hela livet framför sig,
är levnadsglad och förälskad.
Det är en tragedi för att så många är i beroende av honom,
 litar på och stödjer sig mot honom. '
Barnen han är fadder, "fosterpappa" för,
alla andra barn som han ansvarar och stödjer,
kvinnogrupperna, skolorna, alla projekt!

Människor som Francis borde inte försvinna.
De borde finnas i större utsträckning!

Idag var vi på fotoutställningen Kenya Burning, där man ställde ut bilder från våldsamheterna kring våldet förra julen.
Jag blev rätt chockad, inte så att jag inte vet vad som hände och hur många liv som gick åt,
men över att man lyckats fånga så mycket på bild.
Ni som känner mig vet att jag inte är någon hejare på det här med blod och grejer,
och det fanns en del sådant med här.
Ensamma kroppsdelar, brända barn, rubbet. På bild. Ingen censur.

Det värsta och det som chockade mig värst var att vissa bilder var tagna "in action".
Bilder där människor står med batonger kring en ensam man,
och bara bankar på, trots att denne ligger blickstill på marken.
Det var riktiga fotografier!
Någon stod och fotade i just det ögonblicket.
Någon stod precis intill och FOTADE.
Det kan man tycka är på något sätt är hjälpsamt i efterhand, men då?
Hur? Jag förstår inte det.

Det jag tänkte mest på när jag gick runt där och kollade på fotona var,
herregud, vad onödigt!
Två sidor, mot varann, och bägge fick lida.
Ingen vann! Båda förlorade.
Två jäkla politiker kom inte överens,
och då ska stammarna vändas mot varandra.
Det var ju inte direkt politikerna som fick ta smällen,
utan den civila befolkningen!
Kunde de inte bara förstått det då, innan?

Ingenting kommer förändras förrän stammarna kan enas
och börja kalla sig kenyaner istället för kikuyos, luos, luyas.

Skolan är tom och tyst nu när hälften är iväg på Model UN.
Jag smyger omkring med en stor tjock tungt svårlästa litteraturhistoria-bok
och läser skumma texter från 1600,1700,1800-talet.
Parallellism, metaforer, antiteser och hexameter,
och snart tror jag att jag slänger den här boken i toaletten och spolar.

Imorgon är det äntligen fredag, då ska vi till FN och besöka vi med.
Sedan har jag mina volontärtimmar på Eutychus och det ska bli himla kul.
Mina volontärvänner är kvar på FN då, men jag tror Ellen var sugen på att hänga på.

Hoppas allt är fint med er denna torsdag,
nu ska jag återvända till min stora tjocka tunga svårlästa vän.

Kram
jonna

Träningen inför bestigningen av Mount Kenya är i full gång.
Om mindre än 3 veckor är det dags.
Alla är mer eller mindre skräckslagna.
Vi hör inget annat än hur tufft det kommer att bli,
att under 5 dagar bestiga Afrikas näst högsta berg.
Därför tränar vi som tusan nu inför denna pärs.

Före jul var vi uppe på vulkanen Mt Longonot,
vilket i mina ögon var ett enda stort sandberg som vi skulle ta oss upp på.
Det var rätt brutalt brant, och varmt som tusan.

Idag, som söndagsutflykt, åkte vi ut till Ngong Hills för att träningsvandra igen.
 Vi skulle bestiga 7 kullar, vilket tog ungefär 4 timmar. Det var svettigt.

Miljön var dock väldigt vacker och utsikten helt galen!

Nu är vi hemma, duschade och möra i benen.
Det blir nog en väldigt lugn och tyst kväll på internatet.

Hoppas att ni har haft en fin helg!
Kramar från jonna