Kenya Burning
Idag var vi på fotoutställningen Kenya Burning, där man ställde ut bilder från våldsamheterna kring våldet förra julen.
Jag blev rätt chockad, inte så att jag inte vet vad som hände och hur många liv som gick åt,
men över att man lyckats fånga så mycket på bild.
Ni som känner mig vet att jag inte är någon hejare på det här med blod och grejer,
och det fanns en del sådant med här.
Ensamma kroppsdelar, brända barn, rubbet. På bild. Ingen censur.
Det värsta och det som chockade mig värst var att vissa bilder var tagna "in action".
Bilder där människor står med batonger kring en ensam man,
och bara bankar på, trots att denne ligger blickstill på marken.
Det var riktiga fotografier!
Någon stod och fotade i just det ögonblicket.
Någon stod precis intill och FOTADE.
Det kan man tycka är på något sätt är hjälpsamt i efterhand, men då?
Hur? Jag förstår inte det.
Det jag tänkte mest på när jag gick runt där och kollade på fotona var,
herregud, vad onödigt!
Två sidor, mot varann, och bägge fick lida.
Ingen vann! Båda förlorade.
Två jäkla politiker kom inte överens,
och då ska stammarna vändas mot varandra.
Det var ju inte direkt politikerna som fick ta smällen,
utan den civila befolkningen!
Kunde de inte bara förstått det då, innan?
Ingenting kommer förändras förrän stammarna kan enas
och börja kalla sig kenyaner istället för kikuyos, luos, luyas.