Jonna Arenlind

Francis har många projekt i slummen Kibera.
Kvinnogrupper, barnhem, skolor.
Han bor i Kibera med sina enfants, föräldrarlösa barn.
Ansvarar för många andra föräldrarlösa barn.
Han har en flickvän inne i stan som pluggar medicin. De ska gifta sig.
Francis är 26 år.
 När man går med honom i Kibera verkar det som att han känner varenda kotte.
Han hälsar på alla. Alla vet vem han är.
Man hälsar på honom genom att slå sin knytnäve mot hans.

Francis hjälper oss under vår praktik, han följer med oss och visar oss.
Ska man till Kibera måste man gå med Francis, för han kan fixa intyg på att man får komma in.
När vi har föräldrar eller vänner på besök vill han alltid ta med dem och visa runt.
Han fick en dator av Elins föräldrar, och håller på att lära sig den.
Han förstår inte riktigt alla funktioner, och all musik han har är den som fanns på datorn från början.
När jag, Louse, Ylva och Kajsa var hemma hos honom spelade vi musiken som fanns.
Vi skulle fixa mer musik till honom, han ville ha gospel.

Hemma hos Francis är väggarna täckta av olika affischer.
"Love is enough", står det på en.
Barn kramas, duvor flyger.
Francis är ett stort fan av kärleken.
När vi var där pratade han mycket om den. Han sa såhär
"To love is nothing. To be loved is something. To love and be loved is everything."
Francis är Kristen. Han tror på en högre makt.

Francis skulle få anställning på Svenska skolan.
Han skulle flytta med sina barn till ett hus utanför Kibera.

Francis dog i helgen.
Han var och hälsade på sin pappa i Kisumu.
Tydligen var det något med levern, men ingen vet säkert.

Det är en tragedi.
Inte bara för att Francis är alldeles för ung, har hela livet framför sig,
är levnadsglad och förälskad.
Det är en tragedi för att så många är i beroende av honom,
 litar på och stödjer sig mot honom. '
Barnen han är fadder, "fosterpappa" för,
alla andra barn som han ansvarar och stödjer,
kvinnogrupperna, skolorna, alla projekt!

Människor som Francis borde inte försvinna.
De borde finnas i större utsträckning!