Jonna Arenlind

Ja, det här kan vara det sista ni hör från mig.
Någonsin.
 Imorgon börjar mördarvandringen uppför Afrikas näst högsta berg. Mount Kenya.
Vi ska vandra uppför detta berg under  5 dagar. Det finns leoparder, fallande stenar och det är brant.
(Fast det sista är ju inget problem, för, jag citerar: "Vi går de brantaste bitarna mitt i natten, då är det så mörkt så vi kommer inte se någonting") Ja, ni förstår.

Och ni frågar er kanske, varför jag går mot en säker död utan att försöka dra mig ur, men det kan jag förklara. Anledningarna till att jag ska göra det här (jag måste påminna mig själv hela tiden, också) är:

1. Hit har jag släpat, och Ylva och Kajsa har släpat, en stor ful vandrarryggsäck, termobyxor, jackor, mössa, vantar, halsduk, stora skittunga vinterkängor.

2. Jag har betalat 1500 kr

3. Jag har liksom bestämt mig och jag vill inte vara en av dem som liksom fegar ur. Aldrig!

4. (den här kom jag på nu när jag såg vad jag skrivit), alla de sätten jag kan dö på under vandringen är egentligen rätt fräcka sätt att dö på, jag menar, uppäten av en leopard!, ramlat utför ett stup!, kanske inte så glammigt att få en sten i huvudet och dö men det är ju ändå lite.. eget.

5. De som gjort det - och överlevt - har tyckt att det var rätt häftigt här och var. Och jag menar, bestiga ett berg..Det är ändå något som man kan se stå på sin göra-i-livet-lista.

Nej, kära vänner, det finns inget mer att säga.
Mitt liv ligger nu i någon annans händer.
Vi hörs förhoppningsvis på söndag.

Hårda, beslutsamma kramar
från jonna.