Jonna Arenlind

Jepp, tisdag och sjukt lång skoldag var det idag.
Slutade 16.30. När jag var liten visste jag inte att man kunde sluta så sent. Även om jag själv reste tillbaka i tiden och berättade det för mig så skulle jag inte tro det. HALV FEM?! ..skulle jag tjuta, med en sjuårings röst. Sen skulle jag springa till mamma och gråta ut över vilken fruktansvärd vändning mitt lilla trevliga liv skulle få om bara ett par år. 

Hahahaha, kan något vara mer agro än förra inlägget? Nu har jag iallafall tagit mig samman, tack vare en viss kvinna som jag spenderade natten hos. I Veddige, stället där allting händer.

Tågresan dit var dock inte lika trevlig. Jag tillbringade den kallpratandes med en bekant som luktade kusligt mycket cigarettrök. Det ska ni veta, att försöka föra ett samtal samtidigt som man i stort sett sitter och hyperventilerar - det är inte lätt..

Fixade ni rubriken eller? Jag tycker jag är lite käck. Förresten är det underbart väder ute nu men det är söndag och skola imorgon så det jämnar väl ut sig.
Ha det bra folks!
Puss
J

Jag har gått runt hela veckan och varit snäll och lugn och normal och allt men nu är det fredag och nu går det inte längre. Jag är så arg, så arg, så arg så arg! Jag är arg för att jag trodde att jag gick på en skola där man får vara sig själv men det får man inte, det är klart att man inte får, det får man aldrig! Man måste ju vara rätt för att inte bli trakasserad och hotad och jag är så besviken så det ryker, och vem vet nästa gång kanske det är jag som inte är rätt? Och så är jag arg för att jag inte vet vad jag vill med mitt liv och jag trodde jag visste det men det gör jag inte.

Så är jag arg på människor som kommer och går så som det passar dem, ego,ego,ego,ego,ego,ego,egoistisk är man som människa - det lärde jag mig på religionen idag - men det måste väl finnas någon gräns?! Och så är jag arg för att människor dör för tidigt innan de har upplevt allt fint som faktiskt finns här om man tittar noga. Och allt man litar på och tror på och kämpar för - som sedan vänder om och försvinner rakt framför näsan på en. Fy bubblan, jag tror jag reser bort. För jag är dessutom så förbannat arg på denna äckliga vintern som inte bara är mörk och kall utan dessutom äckligtäckligtäckligt REGNIG.

Allas våran älskling Heath Ledger har satt sin sista potatis. Det kändes som någon sparkat mig i magen när jag hörde det. Överdos och hittad i sin lägenhet på Manhattan. Inte konstigt att hela världen sörjer, killen var ju grym på alla vis. Han gör ju inte direkt ont att titta på heller. Dock så har han har åstadkommit mycket under sina 28 år..

Jag ska minsann köra en Heath Ledger-kväll och se igenom allihop, troligtvis bölande.

Nu är jag tillbaka efter en smått krävande period. Starkare än någonsin! =)

Beaches and babes; surfer dudes and sun,
The O.C. turned up the heat - California, here we come!

Sandy took Ryan from Chino, to the land of the filthy rich,
The mythology began - "Welcome to The O.C, Bitch!"

Then there was Kirsten - Sandy's wine guzzling wife,
And their son Seth - who had a sailboat and no life.

Like the self absorbed Summer, who was always saying "EW!"
Coop's best friend and sidekick - a pal that's true blue.

And Marissa needed a friend like this, truly -
To cope with two parents like Jimmy and Julie.

Jimmy kissed Kirsten since he was all alone and sad,
Then he hooked up with her sister while Julie hooked up with her dad.

Yes, we have to recognize what the OC gave to all of us,
Adam Brody, emo music, and merry Christmakkuh´s.

It made comic books trendy; it made it cool to be a geek,
And it gave us Peter Gallagher's eyebrows every week.

Thus, as The O.C. says goodbye, Ryan's words we must endorse -
We'd do it all the same again, (except for Oliver of course).

                                                                                                                               
Tiden rinner. Katterna spinner. Nycklarna försvinner. Telefonen ringer. Elfsborg vinner. Skolan brinner.
(allt är sant och jag kan fortsätta hur länge som helst)

Annars har jag mest traskat runt och funderat på vad sjutton det är som får mitt skåp att lukta så tusans äckligt.
ÅHHH. Kan det inte hända något snart? Något som vänder upp och ner på allt. Upp och ner och fram och bak och ut och in.

Blä.

Redig har nog varenda en av mina fröknar kallat mig genom åren. Redig. Finns det något fulare ord? Typiskt Borås-ord...Idag var jag dock inte vidare redig .. Dödstrött efter dagens slit kom jag hem från skolan - och upptäckte att jag glömt min hemnyckel hemma. Jag kom inte in i huset, och ingen var hemma. Eller jo, två små pälsiga varelser som dök upp och jamade genom glaset. De andra skulle inte komma hem förrän två timmar senare.

Jag insåg kvickt att jag var tvungen att ta mig till pappas jobb och låna hans nyckel.
Men jag ville inte gå hela vägen, så jag fick en snilleblixt. Ellas cykel var aldrig låst! Nu tänker ni kanske att det är väl inte så säkert att låta en cykel stå olåst sådär, men ta det lugnt. Jag lovar dyrt och heligt att ingen, jag repeterar INGEN, skulle sno cykeln. Den är nämligen nersprayad med grafittispray efter att Ella lämnade den vid skolan. (Skitsmidigt, try this at home!)

Iallafall, jag hoppade på cykeln och kände mig allmänt ball och smart. Tills jag kom på att grafittifärgen för sjutton inte är det enda felet på cykeln. Bromsarna funkar inte. Jupp. I did it again. En härlig favorit i repris, jag susade med skräck i blicken och blodsmak i munnen nerför backen på min coola grafitticykel som inte var riktigt lika cool längre. Nu undrar jag; har du cyklat nerför ett berg på en cykel utan bromsar?

Fram till sjukhuset kom jag (snabbare än önskat), och jag kilade in på pappas arbetsrum och satte mig där och väntade. Och väntade. Sen fick jag veta att far min var ju i Skene och jag var dum i huvudet som inte visste det. (Sköterskan informerade mig) Jag tror jag grät några droppar på vägen ut ur sjukhuset, men jag minns inte helt. Från och med att jag gick ut ur hissen är det ganska dimmigt.

Men jag minns att jag kom att tänka på att Ella faktiskt hade en nyckel, och hon var ju i skolan. Så, jag cyklade till platsen där allt började - tja, nästan iallafall - Engelbrekt.  *buhu*
Gaah, massa äckliga små ungar överallt, och jag ville bara uuuuut. Men jag kunde inte ge upp nu, jag var ju nästan framme vid resans mål... jag hittade henne i en gammal kemisal, en sal där jag har skämt ut mig i tre långa år, (tappat provrör, trampat på provrör, jag har för sjutton till och med -med sandys hjälp - fått ett provrör att spricka utan att röra det)

Nåja, nyckeln fick jag och sen cyklade jag hem och grät i mitt te.
Det var min fredagseftermiddag, hoppas du lyckades bättre.
(Vilket jag inte tvivlar ett ögonblick på)
Nu ska jag iväg och fira världens bästa Sandy som har fyllt 17 bast!

Historia var sista lektionen idag och jag och Kajsa satt och försökte få lite perspektiv på våran kommande redovisning. Det vi hade förberett kändes så.. tråkigt. Vi skulle bara stå och prata liksom, trist.

Så jag och Kajsa kom under lektionen på massa mindre bra idéer, vi kunde klä ut oss till riddare och sjunga medeltidsvisor till exempel.
Vår sista desperata idé gick ut på att vi under redovisningen skulle prata med skånsk dialekt. Ivrigt fortsatte vi spåna vidare, skulle  vi prata skånska så kunde vi också klä ut oss till Carolina Gynning..

Vi ljög ihop en historia om hur människorna var under senmedeltiden. Eftersom alla hade inplantat - Carolina Gynning liksom - så var ju brösten ett jättebra verktyg när man skulle ut och jaga. Det var alltså kvinnorna som stod för jakten under senmedeltiden.

Sen gick det hela överstyr och nu är redovisningen skittråkig igen. GAH.

Man fattar tidigt när det kommer att bli en sån där skitdag. I mitt fall direkt när väckarklockan ringde i morse. Tidigt. Jag var så trött så att jag nästan trodde att jag var död.
Till skolan skulle jag, men innan jag gick hann jag med ett storbråk med Ella. Jag kom iväg försent, och som om det inte vore nog så var det pissväder. Jag säger ju det, det är precis därför jag hatar snön! Den smälter, förr eller senare.
Jättehalt var det, och samtidigt äckligt slaskigt. Mina skor läckte in, och strumpbyxorna blev blöta. Jag var tvungen att gå snabbt, vilket visade sig vara i stort sett omöjligt i min kjol. Med miniministeg försökte jag ta mig fram så fort jag kunde, och hela jag utstrålade helt enkelt fjaaaaaant.

Sen var det skola. Öglan på min jacka gick sönder och jag kunde inte hänga upp den i skåpet. Då gav jag upp, och slängde in den ovanpå den stora högen av grejer som redan låg där.  
Jag fasade inför franskan. Den var i och för sig inte så farlig. Jag och Viktor satt bara och fulade oss, han var nog lika trött som jag. Vi skrev om vad vi hade gjort på Julafton, jag skrev om farmor och farfar och olika spel vi hade spelat. Senare när vi lämnat in fick vi veta att det var Nyårsafton vi skulle skriva om. YES. Folk kommer bli så avundsjuka på mitt spexade nyårsfirande..

På tal om spexigt, nu ska jag sätta mig med matteboken.
Och sen ska jag laga mat - för det är tydligen min tur - och jag kan inte.
Men det luktar iallafall mors lilla Olle i mitt rum...

Ordningen är återställd. Den mystiske mannen som skulle bo i dörren mitt emot har hittat en lägenhet. Jag är glad. Inte bara för hans skull, utan även för min egen. Nu kan jag springa runt naken här hemma (inte för att jag brukar göra det men det är ju skönt att ha möjlighet)

Det känns verkligen skönt.. men lite tråkigt med på något sett. Jag var nästan lite pepp, det hade kunnat bli spännande. Jag hade sett framför mig hur vi satt tillsammans och spelade kort och hur han lagade utländsk jättegod mat och... Kanske ska flytta in hos honom istället? HA.

Seröst - nu ska jag bli seriös - har ni någon aning om hur svårt det är att få tag på en lägenhet när man bryter? I stort sett omöjligt. Ännu en brist i samhället som vi kan lägga till i listan - som redan är lååååååååååååååååång.