Jonna Arenlind

Redig har nog varenda en av mina fröknar kallat mig genom åren. Redig. Finns det något fulare ord? Typiskt Borås-ord...Idag var jag dock inte vidare redig .. Dödstrött efter dagens slit kom jag hem från skolan - och upptäckte att jag glömt min hemnyckel hemma. Jag kom inte in i huset, och ingen var hemma. Eller jo, två små pälsiga varelser som dök upp och jamade genom glaset. De andra skulle inte komma hem förrän två timmar senare.

Jag insåg kvickt att jag var tvungen att ta mig till pappas jobb och låna hans nyckel.
Men jag ville inte gå hela vägen, så jag fick en snilleblixt. Ellas cykel var aldrig låst! Nu tänker ni kanske att det är väl inte så säkert att låta en cykel stå olåst sådär, men ta det lugnt. Jag lovar dyrt och heligt att ingen, jag repeterar INGEN, skulle sno cykeln. Den är nämligen nersprayad med grafittispray efter att Ella lämnade den vid skolan. (Skitsmidigt, try this at home!)

Iallafall, jag hoppade på cykeln och kände mig allmänt ball och smart. Tills jag kom på att grafittifärgen för sjutton inte är det enda felet på cykeln. Bromsarna funkar inte. Jupp. I did it again. En härlig favorit i repris, jag susade med skräck i blicken och blodsmak i munnen nerför backen på min coola grafitticykel som inte var riktigt lika cool längre. Nu undrar jag; har du cyklat nerför ett berg på en cykel utan bromsar?

Fram till sjukhuset kom jag (snabbare än önskat), och jag kilade in på pappas arbetsrum och satte mig där och väntade. Och väntade. Sen fick jag veta att far min var ju i Skene och jag var dum i huvudet som inte visste det. (Sköterskan informerade mig) Jag tror jag grät några droppar på vägen ut ur sjukhuset, men jag minns inte helt. Från och med att jag gick ut ur hissen är det ganska dimmigt.

Men jag minns att jag kom att tänka på att Ella faktiskt hade en nyckel, och hon var ju i skolan. Så, jag cyklade till platsen där allt började - tja, nästan iallafall - Engelbrekt.  *buhu*
Gaah, massa äckliga små ungar överallt, och jag ville bara uuuuut. Men jag kunde inte ge upp nu, jag var ju nästan framme vid resans mål... jag hittade henne i en gammal kemisal, en sal där jag har skämt ut mig i tre långa år, (tappat provrör, trampat på provrör, jag har för sjutton till och med -med sandys hjälp - fått ett provrör att spricka utan att röra det)

Nåja, nyckeln fick jag och sen cyklade jag hem och grät i mitt te.
Det var min fredagseftermiddag, hoppas du lyckades bättre.
(Vilket jag inte tvivlar ett ögonblick på)
Nu ska jag iväg och fira världens bästa Sandy som har fyllt 17 bast!