Jonna Arenlind

Hah, jag hörde sjuka grejen på radion idag,.

En liten femåring har tydligen hittat ett hästhuvud inne hos djärvarna på Skåne djurpark.

(Ofta man matar djärvar med hästhuvuden?)

Femåringen, Linus, hade blivit alldeles till sig - såklart!

När chefen ställdes mot väggen var hans sköna kommentar:

"Även en femåring bör inse att livet också består av döden"

Hahahahaha. Liksom, vakna upp alla barn, ni lever i en drömvärld! Det här är livet, hårt och kallt. Mamma har redan insett, nu är det din tur.

Jag fick släppa taget om min Sötis idag.

Det var menat att hon skulle komma hem, de sa att hon var jättepigg efter operationen. Jag var så lättad, och glad att vi hade tagit chansen att låta operera henne. Men veterinären, som tidigare låtit så posetiv, ringde bara timmar innan vi skulle sätta oss i bilen och åka, och meddelade nu att fallet var hopplöst och att Sötis inte skulle bli frisk.

Egentligen visste jag ju, jag tror att vi har vetat det ett tag både mamma och jag. Operationen var bara ett sista desperat försök att få ha henne kvar ett tag till. Jag hade på sätt och vis redan börjat säga hejdå.

Nu är hon borta, min lilla.
Jag hoppas hon har det bättre där hon är nu.

Nu saknar jag henne och det är lite jobbigt.
Men det var ändå värt allt slit och krångel.  
Hon var ju världens mysigaste katt, någonsin.
Jag fick ett helt år med världens mysigaste katt!

Puss och
godnatt

Snacka om att ha varit isolerad i fem dagar!!!
Det är ju inte klokt hur mycket som har hänt sedan jag var hemma.
Det blir presidentval i USA,
det är krig mellan Ryssland och Georgien..

Det har varit Invigning av OS, vilket ju till exempel är en stor grej, men jag har faktiskt valt att inte följa detta i år. Dels för att jag helt enkelt inte finner det särskilt underhållande (just nu står två killar i boxningsringen och tävlar i vem som kan slåss bäst) och dels för att jag inte är sugen efter allt skriveri om förhållandena nere i Peking. Dessutom har jag svårt att lägga ner så mycket av min tid framför TV:n, speciellt nu när jag egentligen har så sjukt mycket att göra.

Så nej, inget OS för mig i år.

Sötiskatten ligger kvar på sjukan med feber och medan jag har varit borta har familjen gått och städat och fräschat upp här hemma inför hennes hemkomst. (Det sista mor och far ville ha i huset var alltså med andra ord sin äckligt smutsig festivalluktande dotter så jag skickades ganska direkt in i duschen...)

Det bästa av allt är att massor av gamla prylar har plockats upp hur kartonger och hela huset har liksom förvandlats till en enda stor loppmarknad. Jag har hittat massor av kul grejer som gamla smycken och jeans! Fortsätt så här, säger jag.

Vet ni vilka människor jag avundas något sjukt?
De som har den där förbannat bra det-löser-sig filosofin att leva efter,
som rycker på axlarna åt saker de inte kan göra något åt,
som inte går och vänder och vrider på saker och hoppas och envisas
fast det liksom är kört.

Nej, jag är ingen sån.
Önskar att jag vore.

Därför är det så underbart att ha vänner med den filosofin omkring sig.
Någon som lugnar ner mig när jag hetsar upp mig över saker
som jag ändå inte har en chans i världen att påverka.

Men okej, här är en kluring till dig som rycker på axlarna, tar dan som den kommer och tänker att allt löser sig:

När löser sig slumpen?
När löser sig det oväntade som bara slår till med en gång utan förvarning?
och framförallt, när löser sig det som redan har hänt?

Ibland låter det verkligen så meningslöst.
Allt löser sig ju inte.
Det blir bara något man säger när man inte har något bättre att komma med.
Det löser sig.

Menat att trösta men låter mer som en liten suck.
Ett släpp-det-där-nu!


Men nu är det sent och jag orkar jag inte bry mig om vad det betyder
nu ska jag bara säga att allt löser sig
låtsas att det stämmer 
och lägga mig och sova.

Puh! Jag har tillbringat halva dagen med att springa ärenden på stan. Så mycket att fixa!
Över hundra foton till exempel, som ska sitta på väggarna i mitt nya rum.
Så att jag inte glömmer hur ni ser ut här hemma!
Vore ju jobbigt när mamma ska hämta mig på flygplatsen om jag inte vet hur hon ser ut. Liksom.

Jag var även på bibblan och lämnade tillbaks lite böcker. Hittade massor av bra filmer också som jag och systrami ska tillbringa kvällen med. "Marie Antoinette", "Hemma bäst", "Kopps" och "Jane Austen's book club". Ja tack till myskväll.

Mor min har fått för sig att hon vill iväg några dagar,
Skåne eller Stockholm eller någe.
Kan alltså hända att vi inte hörs på ett tag.
Ni får ha det så fint.
Pyss..

Buäh, jag kunde inte låta det där äckliga inlägget ligga överst så här kommer ett nytt. Orkar dock inte skriva mer, utan lägger in en trevlig bild istället. Typ den här på mig och min vän Julia. Ha det fint, pyss!

Min vän Linnea är en av de som faktiskt har tillbringat första delen av sommarlovet med att jobba.  En av dem.
Jag har alltså knappt sett henne på hela sommarlovet.  Nu är hon dock färdigjobbad och vi träffades idag för en slö dag nere vid sjön.Vi hade simmat över sjön och tillbaka, och låg nu på stranden och pratade om ditten och datten.
Och vad händer?
Jo, utan att någon av oss hinner reagera springer ett gäng småpojkar fram till oss och grabbar tag i Linneas väska.

Linnea, med sin sjukt snabba reaktionsförmåga, kastar sig upp och rusar efter.
Jag, med min inte lika snabba reaktionsförmåga, har fortfarande inte fattat situationen utan sitter mer eller mindre kvar och fortsätter samtalet innan jag också rusar efter.

När Linnea är nästan precis ikapp killen som hade väskan slänger han den på marken och försvinner sedan runt hörnet.
Linnea sitter på knä och rotar igenom sin väska. Ingenting verkade saknas. Jag vänder mig om och kollar ut över stranden - fullt med människor - ingen visade intresse. Linnea hade vid detta laget hunnit bli arg - jag var fortfarande mållös och förvirrad.

På vägen hem började jag förstå vad som hade hänt. Varpå Linneas ilska började svalna blev jag argare och argare. När vi fick syn på killarna kanske 100 m längre fram på grusvägen var jag beredd på att gå raka vägen fram och ge dem en rejäl utskällning. Linnea ville ta den andra vägen, men jag övertalade henne att vi skulle stå kvar, envis som jag är. De var ju så otroligt små, tyckte jag. Inte mer än 8-10 år gamla. De fick syn på oss, och jag trodde att de skulle springa sin väg. Men inte då, istället börjar de gå rakt emot oss. De är ungefär tio stycken, märker vi nu, alla med 'utländskt ursprung', som Linnea senare skulle beskriva dem. Linnea mumlade att de kanske hade kniv eller pistol, och jag började svettas lite smått. När de var ungefär 20 m från oss började de skrika åt oss och kallade oss allt möjligt trevligt. Sedan löd konversationen ungefär såhär:

Linnea - Varför tog ni min väska?
Lillkille  - Vi vill ha pengar!
Linnea  - Men ni måste ju kunna skilja på vad som är mitt och vad som är ditt!
Lillkille - Vi kan ta väskan igen!

Jag tyckte kanske inte att Linneas fina sätt fungerade jättebra, fast det var ett fint försök förståss.

Jonna - Hur gamla är ni egentligen?
Lillkille - Huh?
Jonna - Ni ser ju inte ut att vara över fem.

Ungefär en halv sekund efter att jag sagt det där, insåg jag att det kanske inte var sådär superdupersmart. Någonting smäller och jag och Linnea kollar på varandra och vi tänker samma sak. (Pistol) Jag tänker försöka lugna ner situationen genom att säga: Vill ni att vi ska ringa polisen?

... vilket var ungefär lika dumt som det tidigare jag sa. Nu började killarna - alla tio - gå närmare oss, medan de lyfte stenar från marken som de började kasta. Linnea, som verkade bli chockad av smällen - började springa tillbaka mot sjön, vilket inte jag märkte, utan jag stod kvar, envis och dum. Så började killarna springa mot mig - alla tio - och även om de var små så var de ju ändå tio stycken, mot mig. Så jag vände mig om och började springa. När jag insåg att Linnea inte längre var bredvid mig, fick jag lite smått panik. Åh,. det värsta jag vet är att bli jagad, även när det är på skoj. Nu var jag jagad av tio galna jävular till småpojkar som fortfarande kastade stenar efter mig, och det var inte roligt.

Framme vid sjön gick vi in i stugan och ringde polisen, som skickade en bil som körde runt sjön och spanade efter pojkarna. Fast så länge stannade inte vi, utan gick snabbt hemåt, skakade och chockade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde både och. Grät för att jag var förtvivlad över hur dåligt de små människorna måste må och för att deras liv förmodligen inte kommer att bli trevliga historier. Skrattade åt alla fega äckliga människor som inte orkade lyfta sina rövar från handukarna för att kolla vad det var som hände och hjälpa till.

Resten av kvällen tillbringade jag och Linnea i min säng och med glass och chokladsås.
Det hade vi sannerligen gjort oss förtjänta av.