Jonna Arenlind

Vet ni vilka människor jag avundas något sjukt?
De som har den där förbannat bra det-löser-sig filosofin att leva efter,
som rycker på axlarna åt saker de inte kan göra något åt,
som inte går och vänder och vrider på saker och hoppas och envisas
fast det liksom är kört.

Nej, jag är ingen sån.
Önskar att jag vore.

Därför är det så underbart att ha vänner med den filosofin omkring sig.
Någon som lugnar ner mig när jag hetsar upp mig över saker
som jag ändå inte har en chans i världen att påverka.

Men okej, här är en kluring till dig som rycker på axlarna, tar dan som den kommer och tänker att allt löser sig:

När löser sig slumpen?
När löser sig det oväntade som bara slår till med en gång utan förvarning?
och framförallt, när löser sig det som redan har hänt?

Ibland låter det verkligen så meningslöst.
Allt löser sig ju inte.
Det blir bara något man säger när man inte har något bättre att komma med.
Det löser sig.

Menat att trösta men låter mer som en liten suck.
Ett släpp-det-där-nu!


Men nu är det sent och jag orkar jag inte bry mig om vad det betyder
nu ska jag bara säga att allt löser sig
låtsas att det stämmer 
och lägga mig och sova.