DRAMATIK I DESS SANNA BEMÄRKELSE
Min vän Linnea är en av de som faktiskt har tillbringat första delen av sommarlovet med att jobba. En av dem.
Jag har alltså knappt sett henne på hela sommarlovet. Nu är hon dock färdigjobbad och vi träffades idag för en slö dag nere vid sjön.Vi hade simmat över sjön och tillbaka, och låg nu på stranden och pratade om ditten och datten.
Och vad händer?
Jo, utan att någon av oss hinner reagera springer ett gäng småpojkar fram till oss och grabbar tag i Linneas väska.
Linnea, med sin sjukt snabba reaktionsförmåga, kastar sig upp och rusar efter.
Jag, med min inte lika snabba reaktionsförmåga, har fortfarande inte fattat situationen utan sitter mer eller mindre kvar och fortsätter samtalet innan jag också rusar efter.
När Linnea är nästan precis ikapp killen som hade väskan slänger han den på marken och försvinner sedan runt hörnet.
Linnea sitter på knä och rotar igenom sin väska. Ingenting verkade saknas. Jag vänder mig om och kollar ut över stranden - fullt med människor - ingen visade intresse. Linnea hade vid detta laget hunnit bli arg - jag var fortfarande mållös och förvirrad.
På vägen hem började jag förstå vad som hade hänt. Varpå Linneas ilska började svalna blev jag argare och argare. När vi fick syn på killarna kanske 100 m längre fram på grusvägen var jag beredd på att gå raka vägen fram och ge dem en rejäl utskällning. Linnea ville ta den andra vägen, men jag övertalade henne att vi skulle stå kvar, envis som jag är. De var ju så otroligt små, tyckte jag. Inte mer än 8-10 år gamla. De fick syn på oss, och jag trodde att de skulle springa sin väg. Men inte då, istället börjar de gå rakt emot oss. De är ungefär tio stycken, märker vi nu, alla med 'utländskt ursprung', som Linnea senare skulle beskriva dem. Linnea mumlade att de kanske hade kniv eller pistol, och jag började svettas lite smått. När de var ungefär 20 m från oss började de skrika åt oss och kallade oss allt möjligt trevligt. Sedan löd konversationen ungefär såhär:
Linnea - Varför tog ni min väska?
Lillkille - Vi vill ha pengar!
Linnea - Men ni måste ju kunna skilja på vad som är mitt och vad som är ditt!
Lillkille - Vi kan ta väskan igen!
Jag tyckte kanske inte att Linneas fina sätt fungerade jättebra, fast det var ett fint försök förståss.
Jonna - Hur gamla är ni egentligen?
Lillkille - Huh?
Jonna - Ni ser ju inte ut att vara över fem.
Ungefär en halv sekund efter att jag sagt det där, insåg jag att det kanske inte var sådär superdupersmart. Någonting smäller och jag och Linnea kollar på varandra och vi tänker samma sak. (Pistol) Jag tänker försöka lugna ner situationen genom att säga: Vill ni att vi ska ringa polisen?
... vilket var ungefär lika dumt som det tidigare jag sa. Nu började killarna - alla tio - gå närmare oss, medan de lyfte stenar från marken som de började kasta. Linnea, som verkade bli chockad av smällen - började springa tillbaka mot sjön, vilket inte jag märkte, utan jag stod kvar, envis och dum. Så började killarna springa mot mig - alla tio - och även om de var små så var de ju ändå tio stycken, mot mig. Så jag vände mig om och började springa. När jag insåg att Linnea inte längre var bredvid mig, fick jag lite smått panik. Åh,. det värsta jag vet är att bli jagad, även när det är på skoj. Nu var jag jagad av tio galna jävular till småpojkar som fortfarande kastade stenar efter mig, och det var inte roligt.
Framme vid sjön gick vi in i stugan och ringde polisen, som skickade en bil som körde runt sjön och spanade efter pojkarna. Fast så länge stannade inte vi, utan gick snabbt hemåt, skakade och chockade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde både och. Grät för att jag var förtvivlad över hur dåligt de små människorna måste må och för att deras liv förmodligen inte kommer att bli trevliga historier. Skrattade åt alla fega äckliga människor som inte orkade lyfta sina rövar från handukarna för att kolla vad det var som hände och hjälpa till.
Resten av kvällen tillbringade jag och Linnea i min säng och med glass och chokladsås.
Det hade vi sannerligen gjort oss förtjänta av.
Jag har alltså knappt sett henne på hela sommarlovet. Nu är hon dock färdigjobbad och vi träffades idag för en slö dag nere vid sjön.Vi hade simmat över sjön och tillbaka, och låg nu på stranden och pratade om ditten och datten.
Och vad händer?
Jo, utan att någon av oss hinner reagera springer ett gäng småpojkar fram till oss och grabbar tag i Linneas väska.
Linnea, med sin sjukt snabba reaktionsförmåga, kastar sig upp och rusar efter.
Jag, med min inte lika snabba reaktionsförmåga, har fortfarande inte fattat situationen utan sitter mer eller mindre kvar och fortsätter samtalet innan jag också rusar efter.
När Linnea är nästan precis ikapp killen som hade väskan slänger han den på marken och försvinner sedan runt hörnet.
Linnea sitter på knä och rotar igenom sin väska. Ingenting verkade saknas. Jag vänder mig om och kollar ut över stranden - fullt med människor - ingen visade intresse. Linnea hade vid detta laget hunnit bli arg - jag var fortfarande mållös och förvirrad.
På vägen hem började jag förstå vad som hade hänt. Varpå Linneas ilska började svalna blev jag argare och argare. När vi fick syn på killarna kanske 100 m längre fram på grusvägen var jag beredd på att gå raka vägen fram och ge dem en rejäl utskällning. Linnea ville ta den andra vägen, men jag övertalade henne att vi skulle stå kvar, envis som jag är. De var ju så otroligt små, tyckte jag. Inte mer än 8-10 år gamla. De fick syn på oss, och jag trodde att de skulle springa sin väg. Men inte då, istället börjar de gå rakt emot oss. De är ungefär tio stycken, märker vi nu, alla med 'utländskt ursprung', som Linnea senare skulle beskriva dem. Linnea mumlade att de kanske hade kniv eller pistol, och jag började svettas lite smått. När de var ungefär 20 m från oss började de skrika åt oss och kallade oss allt möjligt trevligt. Sedan löd konversationen ungefär såhär:
Linnea - Varför tog ni min väska?
Lillkille - Vi vill ha pengar!
Linnea - Men ni måste ju kunna skilja på vad som är mitt och vad som är ditt!
Lillkille - Vi kan ta väskan igen!
Jag tyckte kanske inte att Linneas fina sätt fungerade jättebra, fast det var ett fint försök förståss.
Jonna - Hur gamla är ni egentligen?
Lillkille - Huh?
Jonna - Ni ser ju inte ut att vara över fem.
Ungefär en halv sekund efter att jag sagt det där, insåg jag att det kanske inte var sådär superdupersmart. Någonting smäller och jag och Linnea kollar på varandra och vi tänker samma sak. (Pistol) Jag tänker försöka lugna ner situationen genom att säga: Vill ni att vi ska ringa polisen?
... vilket var ungefär lika dumt som det tidigare jag sa. Nu började killarna - alla tio - gå närmare oss, medan de lyfte stenar från marken som de började kasta. Linnea, som verkade bli chockad av smällen - började springa tillbaka mot sjön, vilket inte jag märkte, utan jag stod kvar, envis och dum. Så började killarna springa mot mig - alla tio - och även om de var små så var de ju ändå tio stycken, mot mig. Så jag vände mig om och började springa. När jag insåg att Linnea inte längre var bredvid mig, fick jag lite smått panik. Åh,. det värsta jag vet är att bli jagad, även när det är på skoj. Nu var jag jagad av tio galna jävular till småpojkar som fortfarande kastade stenar efter mig, och det var inte roligt.
Framme vid sjön gick vi in i stugan och ringde polisen, som skickade en bil som körde runt sjön och spanade efter pojkarna. Fast så länge stannade inte vi, utan gick snabbt hemåt, skakade och chockade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde både och. Grät för att jag var förtvivlad över hur dåligt de små människorna måste må och för att deras liv förmodligen inte kommer att bli trevliga historier. Skrattade åt alla fega äckliga människor som inte orkade lyfta sina rövar från handukarna för att kolla vad det var som hände och hjälpa till.
Resten av kvällen tillbringade jag och Linnea i min säng och med glass och chokladsås.
Det hade vi sannerligen gjort oss förtjänta av.
Kommentarer
Trackback