Jonna Arenlind

I förra inlägget skrev jag om hur det kändes när jag kom till Kenya
och möttes av problemen för första gången.
Ett sätt att hantera allt såklart var att försöka hjälpa till.
När jag först åkte var jag rätt blåögd och naiv,
jag trodde jag kunde utföra rätt stora dåd med mina små svenska händer
 - och det är lätt att tro.
Jag kommer ihåg att pappa någon gång sa att:
"Jonna, nu ska du inte känna att du behöver hjälpa alla",
och att det gjorde mig rätt upprörd.
Men såklart, man kan inte hjälpa alla och det fattar man bara man tänker efter.
Och det insåg jag rätt snabbt också. Det var en liten törn.
Det var några veckor med otillräcklighet, maktlöshet, och ett visst mått hopplöshet.

Det tror jag många känner,
att det finns så mycket att göra så man orkar liksom inte riktigt ta tag i det.
Som när man tappar lusten att diska mer och mer ju större högen med disk blir.
Och så var det för mig ett tag också.

Sedan började jag inse att även om man inte kan hjälpa alla
så kan man förhoppningsvis göra något litet för någon.
Och när man tänker efter spelar det ingen roll vart man befinner sig;
lyckas man på något sätt göra någon lite gladare, känna sig lite mer behövd eller omtyckt,
så är det en rätt stor och bra grej.

Och det var rätt lätt när jag var där, på plats.
Barnen fanns överallt, och att umgås med dem var bara roligt.
Att dessutom kunna stödja och hjälpa till var en härlig bonus.
Det var ett sätt att hantera det,
att göra något som fick mig själv att känna mig mindre som en bortskämd idiot.

Ett annat var ett helt enkelt förtränga det.
Bägge metoderna rekommenderas varmt.
Det första när man orkar, det andra när man behöver en paus.
Det är något jag lärt mig - efter ett tag med dåligt samvete och sena nätter
- att det är okej att ta pauser.
Det är okej att inte tänka på det ständigt och det är okej att ha kul.
Det var en lättnad!

Nu sedan jag kommit hem har det blivit svårare,
för nu är det svårt att vara aktiv.
Nu är det bara genom ekonomiska och materiella stöd jag kan hjälpa till.

Barnen känns så långt borta nu.
De finns i mina tankar, men jag är rädd att de glider längre bort.

Om jag för en kväll inte tänker på dem får jag dåligt samvete och smått panik.
När jag har någon som sover över till exempel, som häromdagen.
Då glömde jag liksom av det.
Och när jag kom på det dagen efter fick jag så rysligt dåligt samvete.
Hur kunde jag inte tänka på dem innan jag somnade?
Hur kunde jag ligga och snacka skit istället?
Och sen blev jag sur på mig själv för att jag ens fick dåligt samvete.
Vad hjälper mina tankar dem, i vilket fall som helst?
De märker inte direkt vad jag ligger på andra sidan jorden och tänker på.
Och på den vägen bär det. 

Då tar jag en tur ut i skogen och måste vara för mig själv
och tänka massor och få grepp om allt igen.

Sedan veckan därpå spelas samma visa om igen.
Det är rätt komiskt, egentligen.
Men jag tror det är ungefär samma sak som vi alla går igenom just nu
när vi har kommit hem såhär.
Det skulle vara skönt att prata med någon av de andra bara.
Men de känns också långt borta nu.

Jag kommer ihåg vad en klasskompis sa till mig precis innan jag skulle åka till Kenya.
Han sa, "hur ska du kunna funka som vanligt efter att du sett all skit där nere?"

Det skakade mig rätt ordentligt.
(vilket säkert var hans avsikt)
Det var ingen som sa något liknande.
Och det har jag tänkt på många gånger efter att han sa det.
Jag tror inte att jag fick ur mig något direkt svar då.
Hur skulle jag kunna veta det förresten?
Inte för att jag tror att han någonsin kommer läsa det här,
eller ens kommer ihåg att han frågade, men nu vet jag svaret.

Kenya är fattigt, människor svälter varje dag och de är inte få.
Det är något alla vet.
Man ser det på TV, läser om det eller hör om det på annat sätt.
Det gjorde jag också.
Man har distans till det.
Man ser det på en TV-skärm,
samma skärm som en timme tidigare visade tecknat med Musse Pig och Kalle Anka.
Det är lätt att lura hjärnan att tro att det som visas på TV:n är förvrängt på något sätt.
Så illa kan det väl inte vara, tänker man kanske.
Och nu vill TV-kanalen tjäna pengar på den här välgörenhetsgalan.

Men så är det lite risky när man åker till ett land som faktiskt ÄR utsatt för de här problemen.
Det blir en krock.
Jag kommer ihåg exakt när den där stora krocken skedde för mig.
Det var precis när jag kommit till Kenya.
Vi promenerade omkring i ett område när det plötsligt dök upp några barn.
Och jag minns precis hur jag kände, det kändes som att jag var på TV!
Jag tänkte att jösses, de här barnen har jag sett förut, men det var genom skärmen!
Det kändes så himla konstigt!
De hade så utslitna kläder, de var så magra, och framförallt - de var så många!
De bara vällde fram, från vartenda hörn!
Så det är sant, tänkte jag.

Det var en spark i magen den där gången. Och nästa, och nästa.
Men efter ett tag blev den mindre och mindre,
och till slut var den så liten att jag nätt och jämnt kunde känna den.
Och det var den lillalilla sparken som var den värsta
för den gav mig otroligt dåligt samvete.
Jag kommer ihåg att jag låg vaken någon natt och tänkte på det
och längtade tillbaka till den där första dagen då jag kände det så tydligt.
Vad för slags människa är man om man kan se tiotals barn,
i söndriga kläder, och knappt känna någonting?
Så tänkte jag och jag vågade inte säga något till någon
för jag var rädd att få det jag var rädd för bekräftat.

Men sedan pratade jag om det ändå för jag höll på att bli lite smått galen.
Och jag fick höra att det var normalt och inget att hetsa upp sig över.
Lever man nära inpå något obehagligt så lär man sig att göra det,
det är någon slags överlevnadsinstinkt.

Men jag är fortfarande inte bekväm med tanken
och jag skulle nog hellre ta den där hårda sparken i magen varje gång.
Bara för att känna att jag fortfarande har det i mig..

Okej, nu ska ni få ett råd från mig.
Jag ska göra lite reklam för en kontinent som sällan lovordas.
Jag säger: åk till Afrika.
Kontinenten är inte känd för sina sandstränder, nattklubbar eller goda mat.
Men allt det där finns. Och så mycket mer!

Jag är ingen växt och blommor-människa som mina föräldrar,
men till och med jag har tappat andan gång på gång under det gångna året.
Växter som ser ut att komma från någon annan planet,
berg och floder som ser ut att vara tagna ur tecknade filmer.
Helt otroligt! Landet är så otroligt vackert! Det finns ingenting att jämföra med.

Människorna är dessutom underbara!
De är vackra att se på i färgglada kläder och ständigt glada och positiva.
De är öppna och hjälpsamma som ingen i kyliga Sverige kan ana.

Man kan göra som de flesta turister som åker till Afrika gör,
och bara njuta av sol, bad, och billig shopping och samtidigt bidra till landets utveckling.
Eller så kan man gå landet djupare inpå livet och besöka slummen,
lära känna problemen och kanske hjälpa till lite.

Afrika är kort sagt en färggrann, vacker och unik kontinent.
Dessutom behövs vi där som turister.
Kenya bland mänga andra länder har turismen som största inkomstkälla.
Behövs fler anledningar att åka dit?!

Det kändes naturligt att ta en liten paus i bloggandet sådär till hemkomsten,
eftersom de flesta av er har varit med mig under tiden.
Att berätta för en vän om en fika hon varit med på känns onödigt.
Hon var liksom där och vet redan hur teet smakade.

Dessutom är det verkligen verkligen svårt att sätta ord på hur det känns att komma hem.
Jag försökte lite i förra inlägget men när jag nu ser tillbaka på det ser det bara hopplöst ut.
Det går inte!

På ett sätt är det precis som jag var rädd för att det skulle vara - allt bara faller tillbaka i gamla spår,
och då och då känns det till och med som att jag aldrig åkt härifrån.
Det är ingen rolig känsla alls.
Den får mig att vilja lägga mig ner och dö, ungefär.
Så känns det när jag är med människor här hemma.
Alla människor. Vänner, familj, släkt.
Missförstå mig inte, att träffa er alla igen har varit underbart
och traditioner och släktkalas kan vara hur fint som helst.
Men det är skrämmande.

Det är nog delvis därför jag har behövt ta så pass mycket tid för mig själv.
(Och inte bara för att jag bott bakom murar på ett internat med 40 tonårsdårar).
Det är helt enkelt när jag är med mig själv som jag märker att jag har varit borta,
att jag har nya erfarenheter.
Tänk vad man kan ha nytta av sig själv!
Så nu vet ni, det är det jag gör när jag går nattliga promenader,
plockar blåbär i skogen eller sitter på en sten ute i vattnet i flera timmar.
Pratar och analyserar med mig själv.
Oftast inte högt, men det händer det med.
Och nej jag är varken narkoman eller schizofren.
Bara i behov av - som jag skrev i förra inlägget - utplockning och inplockning.

Det är någonting som jag i och för sig gärna skulle göra tillsammans
med nära och kära men jag har märkt att jag är rysligt dålig på att prata om det.
Vad jag varit med om alltså.
Och det gör mig så otroligt irriterad!
Det känns som att jag har ett stort ansvar gentemot alla människor jag träffat
att berätta om dem och berätta om hur läget är,
men jag lyckas liksom inte få fram orden!
Det är otroligt frustrerande!
Istället blir det bara "jag har haft det jättebra",
och inte mycket mer med det.
Som att jag varit nere vid sjön och fiskat eller nåt. Jo det gick jättebra.
Så tror folk att jag inte vill prata mer om det, så de byter samtalsämne.
Och jag tänker på alla människor som jag lovat berätta om. Och får ont i magen.

Men så är det.
Vad jag tänker göra åt det är att jag tänker trotsa de där makterna
som försöker hålla mig tillbaka och försöka bli bättre på det.
Fortsätt fråga, ge inte upp om mig! Jag vill berätta!
Dessutom tänker jag ta en genväg som jag ofta använder mig av - och det är
att skriva om det istället.
Jag hoppas innerligt att det fortfarande finns lite folk kvar här på bloggen
och att ni inte lämnat mig medan jag suttit på stenar eller plockat blåbär.
Nu är jag tillbaka!
Och jag ska verkligen göra mitt bästa och försöka dra mitt strå till stacken.
För att jag behöver det för att inte gå under.
För att det är ett ansvar, och för att jag har lovat.

Japp, det var sista besöket på Eutychus.
Vi bjöd på kakor och pratade en snabbis, innan tjejerna fick återgå till sitt plugg.
Det känns så himla sorgligt att lämna dem.
Hoppas vi ses om något år igen, vi har bytt nummer och mail så vi kan hålla kontakten.
Det blír nog bra med det.. men sorgligt är det..

Nu ska jag återgå till packningen!

4 dagar kvar ..

Det här var sista riktiga skolveckan.
Sista provet går av stolpen på måndag men det spelar mindre roll.
Freedom!
Dock känns det mindre kul att det är sista hela helgen nu.
Så sorgligt!
Nu får det minsann bli en bra helg!!
Imorgon ska jag förhoppningsvis tillbaka till barncentret.
De där barnen har verkligen fastnat i mitt hjärta!
Allt ska göras för sista gången.
Sista tvätten ska tvättas. Människor ska träffas för sista gången.
Åjo, sorgligt är det.
1 vecka imorgon, då åker jag!
Nu ska jag ha en superduperbra sista helg.
Ha det bra ni med.
KRAM

/jonna

Idag var vi på internat-Veronicas skolcenter igen och lekte med barnen.
Vi hade med oss lite fika och en fotboll,
dessutom hoppade vi hopprep och lekte lekar med barnen.
Så otroligt gulliga!
Jag träffade en jättegullig kille som var grymt duktig på att göra olika grimaser,
ni ska få se bilder på det!
Dessutom hittade jag en liten, liten flicka i finklänning
som ville vara i min famn hela tiden.
Helt underbart söt, jag ville bara ta med mig henne tillbaka till skolan.
Men det fick jag inte...

Hoppas vi får komma tillbaka nästa helg,
för det är sista chansen att träffa barnen innan vi åker hem!

Igår var vi i Kibera och besökte power women group,
en grupp kvinnor med HIV/aids som stöttar varandra.
Det var tänkt som en avslutning, innan vi ska åka hem.
Men jag ska förhoppningsvis hinna dit en gång till innan jag åker hem,
för att lämna av lite saker som inte ska med.

Många av kvinnorna var där,
och de hade fixat musik och mat som de bjöd på.
Det var dans och sång och massa kramar.
Dessutom fick vi varsitt halsband som hejdå-present.
Det känns så overkligt att säga hejdå redan, när det känns som att vi precis kommit.

Flera av kvinnorna hade med sig sina barn,
bland andra en liten Tobias på 7 månader,
döpt efter min historia och samhällslärare.
Jag funderade ganska länge på hur jag skulle kunna
få med mig den lille hem,
men sedan kom jag fram till att mina väskor lär vara ganska fulla som de är...