Jonna Arenlind

Usch vad jobbigt det var att lämna er alla igen!

Jag saknar er redan för tusan!

Det var fint att återsamlas hela gänget igen, och det kan inte kännas som annat än att man har kommit hem. Man kan ha flera hem eller hur?

Resan var tuff. Först skulle jag ta stadsbussen ner för att möta pappa och Alve på torget. Det var helt otroligt osmidigt att få väskan på bussen, och dra den genom gången. Sedan skulle jag ställa den på barnvagnsplatserna, där det stod en rullator. Jag försökte flytta på rulatorn, som börjar rulla iväg längs gången, och efter den flyger stackars tanten. Herregud. Jag lär i alla fall bli ihågkommen detta halvår som jag är borta...

Pappa Alve och jag tog flygbussen till Landvetter, där vi träffade Elna. Vi hade en del att prata om och det var roligt Så roligt att vi nästan missade flyget till Paris...

På flyget var det bråk mellan två gubbar. Den ena slog till den andra i huvudet, varpå han fick ett glas vatten över sig. You are crazy! Skrek han konstant i säkert en kvart, medan de bråkade om vem som hade gjort vad först. De betedde sig som småbarn. Den kenyanska personalen försökte med fredliga förslag lösa konflikten. De ställde godtrogna frågor och fick sätta sina händer emellan gubbarnas ansikten för att få de att sluta. Det funkade sådär, och det hela tog inte slut förrän den ena gubben bytte plats. Därefter muttrade de surt i ungefär en timme, innan det äntligen var slut.

06.00 var vi framme i Kenya, och det var plötsligt varmt och skönt. De välbekanta lukterna var där och människorna var goa och glada.
Väskorna var dock kvar i Paris. TIA, this is Africa. Jag börjar bli van. Förhoppningsvis kommer de på måndag.

Hemma på internatet var vi vid åtta. Bara vakterna var vakna men de var glada att se oss! Vi stupade i säng, sov i 3 timmar. Sedan vaknade vi till frukost och glada vänner.

Nu har jag högar med läxor att ta igen, men det är det värt. Lovet var världsbäst.

Kramar

Jonna