TIA - This Is Africa
Kenya är alldeles fantastiskt, jag har aldrig upplevt ett vackrare land! Det är verkligen helt otroligt att människor reser till Grekland och Spanien när det finns länder som det här.
Naturen är helt underbar, och kenyanerna är fantastiska. Det stora glädjen hos människorna var något helt nytt för mig, man kan börja prata med människor på gatan utan att behöva ha träffats förut. De är dessutom otroligt gästvänliga och hjälpsamma.
Det slog mig att mina första inlägg mest har beskrivit vistelsen här nere i Kenya som en semester, med sol, bad, marknad och bio. Det är väl inte så konstigt heller, det är ju trevliga saker som vi har upplevt här i Kenya.
Men så är det kanske en bit som jag har utelämnat lite, dels för att det är svårare att förklara för er där hemma, och dels för att det är något som är påtagligt hela dagen alla dagar och skönt att slippa ifrån ibland. På något sätt känns det som att det blir mer verkligt om jag försöker förklara det för er. Dessutom är jag inte säker på att det går att förklara så att ni verkligen förstår.
Man brukar säga: TIA - this is Africa.
Nu snackar vi verklighet.
Det är inte sol och bad som kännetecknar Afrika.
Det är inte biofilmerna jag drömmer om eller marknaderna som är det sista jag tänker på innan jag somnar.
Klasskillnaderna och fattigdomen är närvarande hela tiden, även här på internatet där man ibland kan tycka att vi lever i en isolerad bubbla.
Att vår personal, både vakterna och kökspersonalen, är kenyansk spräcker den där bubblan ganska snabbt.
Det är en ganska jobbig situation av och till, även om personalen är otroligt mysig och hela tiden pratar och skämtar med oss elever.
Till exempel så har vi blivit ombedda att inte slänga någon mat eftersom den mat vi slänger skulle kunna mätta hela personalen i köket.
Vi har blivit ombedda att inte gå barfota eftersom ett par skor står högt upp på de fattiga barnens önskelistor. Personalen förstår inte vad sjutton vi håller på med om vi, som har skor, går utan.
Vi har blivit ombedda att lämna disken i köket så fort vi ätit upp, så att personalen inte behöver stå och vänta på disken och sedan missa sina bussar hem. De ser oss som sina överordnande och skulle aldrig i livet våga be oss att lämna vår disk.
Så ni som trodde att internatet är en bubbla här,
den är inte särskilt välisolerad. Och det är jobbigt ibland.