Eutychus
Klassrummet är fullt av tonårskillar. Jag gissar på fyrtio stycken. Det finns inget golv, marken är av sten och lera och väggarna av plåt. Stämningen i rummet är förväntansfull och några av pojkarna viskar upphetsat med varandra. Lite förlägna står vi svenskar i dörröppningen och tvekar. Den manliga läraren presenterar oss snabbt för klassen och ber oss slå oss ner vid varsin bänk. Då blir det liv. Killarna börjar vinka och ropa på oss att vi ska sätta oss vid just dem. Jag glider snabbt ner bakom en kille längst fram i klassrummet. Han ser sig triumferande omkring.
Killen bredvid mig presenterar sig som Wyclif. Han är 19 år men ser betydligt yngre ut. Håret är snaggat. Ögonen är allvarliga men skrattar ibland i takt med munnen. Precis som de andra eleverna bär han den obligatoriska skoluniformen; blå byxor, rosa skjorta och blå väst. Vi svenskar svettas i shorts och t-shirts.
Det är mattelektion. Jag kikar lite i läroboken som ligger på bänken. Det är inte alla som har läroböcker, kanske bara de duktigaste. På en sida i boken är en bit av en låttext nerkladdad med bläck: ‘Hips don't lie'.
Bunten med avklarade sidor i matteboken är tjock. "Third Edition" står det på framsidan. Min bänkkamrat går alltså i tredje klass. Ett år kvar på Secondary School, som motsvarar vårt svenska gymnasium. Sedan är det universitetet som gäller, för dem som lyckas bra på slutproven. Wyclif låter säker när han säger att universitetet kan vänta honom. Det är nödvändigt om han ska kunna nå sitt mål: att bli advokat.
Han lägger upp en ryggsäck på skolbänken. Den är av gammal modell med flera revor och hål. Jag kommer av mig i det jag håller på att säga. Under vår konversation hade jag för en stund glömt av den stora klyftan mellan oss.
En kille har under tiden vi viskat gått fram till tavlan. Nu börjar han engagerat förklara hur man räknar ut sannolikhet. Han ser betydligt äldre ut än de andra i klassrummet. Till en början tror jag att han är lärare, men snart inser jag att det faktiskt är en av eleverna. Han skriver prydliga siffror på den gråsvarta tavlan. Här använder man vita kritor, istället för de färgpennor som används hemma i Sverige. När han skriver fel får han sudda ut med baksidan av handen. Den är snart alldeles vit.
Först nu lägger jag märke till att plåtväggarna inte går hela vägen upp till taket. Man hör skratt och prat från klassrummen intill. Jag försöker diskret byta sittställning på träbänken. Jag vill inte visa att jag tycker den är obekväm.
Folk går in och ut ur klassrummet. Det börjar bli svårt att koncentrera sig på killen som pratar. Jag vänder mig om för att se om fler tycker som jag. Svenskarna ser lite störda ut men kenyanerna verkar helt oberörda. När jag senare frågar om inte de kenyanska pojkarna stördes av ljudet under lektionen verkar de inte förstå vad jag menar. De berättar istället att man kan höra när tåget kör förbi strax utanför skolgården.
Killen framme vid tavlan gestikulerar ivrigt. Han är duktig på att förklara, men jag kan fortfarande inte koncentrera mig. När han är färdig bjuds resten av klassen att hjälpa till att lösa uppgiften. Läraren håller sig i bakgrunden. Längst bak i klassrummet står han och kommenterar uträkningen då och då. Tillsammans räknar vi ut sannolikheten av killar och tjejer som avslutar Secondary school. Vi kommer fram till att det är 3/5 av flickorna, och 2/3 av pojkarna.
Eleverna har ungefär 9 lektioner om dagen. De går vanligtvis från klockan sju på morgonen till halv sju på kvällen. Under dagen har de bara en rast. Tiderna chockar mig lite men jag försöker att inte låtsas om det. Tyst jämför jag med min systers skoltider hemma i Sverige. Hon går från nio till halv ett flera dagar i veckan.
- Här måste man studera flitigt för att lyckas. Men det är motiverande när man har ett mål att sträva efter.
Mattelektionen är slut. Eleverna får brått ut på skolgården för att guida oss runt. Värmen slår emot oss så fort vi kommer ut på den öppna gräsplätten. Jag blir glatt överraskad över hur fin skolgården är. Träd och växter ger området lite färg. Ett volleybollnät står uppspänt lite längre bort, och några killar ur skolans volleybollag är i full fart.
I ena änden av skolgården finns skolans odlingar. Pojkarna är stolta över att presentera sina egenhänt planterade bönplantor för mig. Jag berömmer så hjärtligt jag kan och önskar att jag kunde låta lite mer imponerad.
En stor säck hänger från ett av träden en bit från bönplantorna. Killarna springer ivrigt i förväg och förklarar samtidigt över axeln vad den är till för. Har jag hört talas om kampsporten Taikwando? Jo, det har jag. Jag slår lite provande på kudden som verkar innehålla någon slags risliknande fyllning. Förvånat undrar jag om de brukar träna Taikwando på rasterna. Killarna svarar att de inte tränar för nöjes skull. Det är för att kunna försvara sig! Förargat inser jag att jag än en gång har jag tänkt i svenska banor. Hemma i Sverige är rasterna till för underhållning, en paus från skolarbetet. Här är det dessutom en chans att bli starkare och säkrare ute på gatorna.
Skolan Eutychus är från det här hållet mycket liten. Jag har svårt att förstå hur det finns plats för 450 elever. Kenyanerna som nu står samlade omkring mig frågar mycket om Svenska skolan som vi kommer ifrån. Jag berättar att vi är 6o elever på gymnasiet. De missförstår mig och tror att jag menar att vi är 60 elever i varje klass. Smått generad förklarar jag att jag menar gymnasiets sammanlagda elever.
När jag frågar efter de kvinnliga lärarna får jag svaret att där inte finns några. De hade en för ett tag sedan, men hon slutade. Pojkarna är väldigt positiva när de kommenterar sina lärare. Jag får för mig att de kanske är rädda för vad som skulle hända om de uttryckte några kritiserande åsikter.
Drömmen är för flera av pojkarna att åka till Europa och arbeta där. Jag blir sorgsen när jag inser att pojkarna längtar bort från Afrika, till en karriär någon annanstans. De behövs ju här! När jag frågar varför de så gärna vill till Europa får jag ett flyktigt svar:
- För att träffa nya människor.
Jag tar för givet att det ligger något annat bakom svaret.
Innan jag hoppar på bussen som tar oss tillbaka till Svenska skolan får jag ett telefonnummer av Wyclif. Vi ska höras av när han kommer till Europa - som utbildad advokat.
