Examen i Kibera
Vi skulle besöka en skola där eleverna gått ut 8:an och tog examen.
Det var jag, Ellen, Elna och Hanna.
Skolan ligger i Kibera, största slummen i Kenya, och vi tyckte det skulle vara intressant att se.
Så vi kom dit, och blev mötta av Francis, som skulle visa oss vägen till skolan.
Vi kom dit, och märkte att tillställningen redan satt igång. Det satt massor av människor och lyssnade på en man som höll tal där framme. Eleverna som tog examen satt på de två första raderna.
Vi stod längst bak ett tag och kände oss aningen bortkomna. Folk kollade lite på oss och viskade "Mzungo", =viting.
Francis började ta oss längre fram, och vi följde efter. Människor stirrade och viskade ännu mer, "Mzungo, mzungo", från alla håll. Francis pekade på en soffa längst fram, där mannen talade!, där han sa att vi skulle sätta oss.
Herregud, tänkte jag, vad ska vi göra längst fram, på scenen?
Men vi gick fram och satte oss, mitt under talet. Vi hade ganska lätt stulit hela uppmärksamheten från talaren. Och inte nog med det, nu började de duka fram läsk och kakor till oss mitt under examentalet! Jag ville bara sjunka genom jorden. Nej tack, sa vi så försiktigt vi kunde, det fanns inte i mitt huvud att vi kunde ta emot detta från dem, kenyas fattigaste människor! Vi tänkte inte på hur extremt oförskämt det uppfattas att säga nej till någonting som kenyanska människor bjuder på. Även om människorna är så extremt fattiga så delar de med sig av det de har. Det är speciellt.
Sedan trodde de att vi inte ville ha deras fika för att vi trodde att det var något fel på det. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Till slut, efter en stunds velande fram och tillbaka, öppnade kenyanerna våra läskflaskor och tryckte dem i händerna på oss. Sedan satt jag med ont i magen under hela tillställningen och försökte få i mig flaskan med fanta inför alla kenyanerna framför oss. Jag har aldrig känt mig så uttittad.
Det var hemskt! Vi satt längst fram, på nån slags pedestal för att vi var vita. Jag har nog aldrig känt mig så illa till mods. Människor som höll tal pekade på oss, talade på Swahili, och fick människorna att applådera för oss. Jag har ingen aning om vad han sa. Efteråt, när vi skulle gå, och sa hejdå till människorna där framme (rektorer och folk som byggt upp skolan), tog de oss i handen och sa "God bless you, God bless you", om och om igen. Det var så konstigt!
Vi fyra stackars svenskar representerade på något sätt alla svenskar som sponsrat eleverna som tog examen. (Det fick vi veta senare)
Puh. Jag har fortfarande inte helt samlat mig.
Det har verkligen varit en konstig lördag.
Det var jag, Ellen, Elna och Hanna.
Skolan ligger i Kibera, största slummen i Kenya, och vi tyckte det skulle vara intressant att se.
Så vi kom dit, och blev mötta av Francis, som skulle visa oss vägen till skolan.
Vi kom dit, och märkte att tillställningen redan satt igång. Det satt massor av människor och lyssnade på en man som höll tal där framme. Eleverna som tog examen satt på de två första raderna.
Vi stod längst bak ett tag och kände oss aningen bortkomna. Folk kollade lite på oss och viskade "Mzungo", =viting.
Francis började ta oss längre fram, och vi följde efter. Människor stirrade och viskade ännu mer, "Mzungo, mzungo", från alla håll. Francis pekade på en soffa längst fram, där mannen talade!, där han sa att vi skulle sätta oss.
Herregud, tänkte jag, vad ska vi göra längst fram, på scenen?
Men vi gick fram och satte oss, mitt under talet. Vi hade ganska lätt stulit hela uppmärksamheten från talaren. Och inte nog med det, nu började de duka fram läsk och kakor till oss mitt under examentalet! Jag ville bara sjunka genom jorden. Nej tack, sa vi så försiktigt vi kunde, det fanns inte i mitt huvud att vi kunde ta emot detta från dem, kenyas fattigaste människor! Vi tänkte inte på hur extremt oförskämt det uppfattas att säga nej till någonting som kenyanska människor bjuder på. Även om människorna är så extremt fattiga så delar de med sig av det de har. Det är speciellt.
Sedan trodde de att vi inte ville ha deras fika för att vi trodde att det var något fel på det. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Till slut, efter en stunds velande fram och tillbaka, öppnade kenyanerna våra läskflaskor och tryckte dem i händerna på oss. Sedan satt jag med ont i magen under hela tillställningen och försökte få i mig flaskan med fanta inför alla kenyanerna framför oss. Jag har aldrig känt mig så uttittad.
Det var hemskt! Vi satt längst fram, på nån slags pedestal för att vi var vita. Jag har nog aldrig känt mig så illa till mods. Människor som höll tal pekade på oss, talade på Swahili, och fick människorna att applådera för oss. Jag har ingen aning om vad han sa. Efteråt, när vi skulle gå, och sa hejdå till människorna där framme (rektorer och folk som byggt upp skolan), tog de oss i handen och sa "God bless you, God bless you", om och om igen. Det var så konstigt!
Vi fyra stackars svenskar representerade på något sätt alla svenskar som sponsrat eleverna som tog examen. (Det fick vi veta senare)
Puh. Jag har fortfarande inte helt samlat mig.
Det har verkligen varit en konstig lördag.
Kommentarer
Trackback