Min bästa ovän ljushuvudet
På Liseberg åkte Ella och jag Colorado, och det skedde en liten insident i kön där. Det var nämligen en litet ljushuvud till kille som lyckades ta sig före oss i kön! Hans vinkade hela tiden åt sin kompis - som fortfarande stod bakom oss - att han också skulle gå förbi. (Men Ella och jag höll ut våra armar och gjorde det omöjligt.)
När ljushuvudet för sjunde gången vinkade till sin kompis och mimade "kom då!" så kunde jag inte hålla mig längre utan sade - lugnt och sansat - "Eller så kanske du kan gå tillbaka och ställa dig på din plats bakom oss."
Killen såg snopen ut, och gick tillbaka utan ett ord. GÖTT tänkte jag.
När vi ska hoppa i vår lilla båt, tror ni inte att vi får dela med just ljushuvudet och hans trogne vän? Jo. Nu förstår jag vad som menas med att man kan skära i en tystnad med kniv. Spänt, spänt, spänt.
Det enda som var bra med att ha ljushuvudet i båten var att jag fick äran att se honom bli riktigt blöt. För varenda vattenstråle han fick i nacken kände jag en obeskrivlig värme inombords. Hämnden är ljuv, ljuv, ljuv!