äckliga slumpen
Okej nu kör vi. Jag är pepp igen och jag har saknat att skriva.
Jag har hur mycket som helst som jag måste få ur mig, det har jag haft ett tag men inte vetat hur jag ska få ner det till ord och sammanhängande menar. Men jag skiter i det nu, det får bli som det blir, det måste bara ut.
För grejen är att jag flippar rätt rejält. Jag hoppas verkligen att det bara är en fas för jag känner mig så sjukt i obalans. Jag behöver en klok människa som kan komma hit och prata med mig och förklara allt för jag fattar ingenting och jag orkar inte själv.
Det har hänt så mycket på sista tiden, saker omöjliga att förutse. Det är precis sådant som skrämmer mig! Att saker bara händer. Att inte ha kontroll skrämmer mig. Jag är så rädd för allt som kan hända. Äckliga slumpen. Jag är rädd att jag ska klämma katten i dörren, tappa Alve i trappan. Att någon familjemedlem ska vara med i någon olycka och att jag inte ska hinna säga något bra till dem innan det händer. Jag hatar att vi bråkar som vi gör och jag hatar att vi är osams när vi går hemifrån. Jag är så rädd för döden. Inte min egen just, men andras. Cancer, hjärnblödning, hjärtattack. Jag är så trött på allt sådant. Och jag är så trött på att vara rädd för allt. Jag vet det är onödigt och går inte att göra någonting ändå. Äckliga slumpen står ju gömd bakom varenda hörn och jag hatar hatar hatar hatar det.
Det är märkligt. Trots att jag har suttit och skrivit i en halv evighet känns det inte som att jag har fått ur mig ens hälften. Jag vet att jag är en jobbig jävel som tänker för mycket men så är det. Nu har ni fått del av det.
Jag har hur mycket som helst som jag måste få ur mig, det har jag haft ett tag men inte vetat hur jag ska få ner det till ord och sammanhängande menar. Men jag skiter i det nu, det får bli som det blir, det måste bara ut.
För grejen är att jag flippar rätt rejält. Jag hoppas verkligen att det bara är en fas för jag känner mig så sjukt i obalans. Jag behöver en klok människa som kan komma hit och prata med mig och förklara allt för jag fattar ingenting och jag orkar inte själv.
Det har hänt så mycket på sista tiden, saker omöjliga att förutse. Det är precis sådant som skrämmer mig! Att saker bara händer. Att inte ha kontroll skrämmer mig. Jag är så rädd för allt som kan hända. Äckliga slumpen. Jag är rädd att jag ska klämma katten i dörren, tappa Alve i trappan. Att någon familjemedlem ska vara med i någon olycka och att jag inte ska hinna säga något bra till dem innan det händer. Jag hatar att vi bråkar som vi gör och jag hatar att vi är osams när vi går hemifrån. Jag är så rädd för döden. Inte min egen just, men andras. Cancer, hjärnblödning, hjärtattack. Jag är så trött på allt sådant. Och jag är så trött på att vara rädd för allt. Jag vet det är onödigt och går inte att göra någonting ändå. Äckliga slumpen står ju gömd bakom varenda hörn och jag hatar hatar hatar hatar det.
Det är märkligt. Trots att jag har suttit och skrivit i en halv evighet känns det inte som att jag har fått ur mig ens hälften. Jag vet att jag är en jobbig jävel som tänker för mycket men så är det. Nu har ni fått del av det.
Kommentarer
Trackback