Jonna Arenlind

Ibland kommer jag på mig själv med att vilja ta mig igenom saker.
En dag till exempel. Snälla, kan inte den här dagen bara ta slut?
Eller en vecka. Jag hatar denna veckan, jag vill ha nästa!
Eller till och med ett år. Grundskolan kan dö, ge mig gymnasiet.

Ibland glömmer man bort att livet, pågår nu.  (Och nu, och nu, och nu..)
Vart man än är, och vad man än gör så är det  ens egen tid som går!
Panik utlöses lite lätt.

Trots att jag under veckan gör rätt vardagliga saker
så vill jag känna mig nöjd med den när den är slut.
Jag tänker inte önska bort en minut från och med nu!

Fokuserar på rätt bra grejer som händer,
 som att familjen för första gången i världshistorien har köper toalettpapper med mönster på!

...eller att mitt favorit-radioprogram har börjat gå på TV!
Roll On, onsdagar 21.30, checka och du ångrar dig aldrig.

Eller att jag gör Borås osäkert genom att köra runt i mors bil
och få motorstopp hundra gånger i minuten.
(HUR har så många människor här i världen lärt sig köra bil?
Det är ju helt helt helt omöjligt!
Två år räcker inte att öva, jag kommer få körkört när jag är åttio!)


Skolan. Finns det bra saker med, oftast. Det funkar,
med fikahåltimmar och fina klassisar. Det funkar.

Asch, vet inte riktigt  vad jag vill säga med detta inlägg,
men saker händer ju, och man ska väl lära sig någon gång.
Att uppskatta menar jag.


Nu ska jag köra bil. Brum, brum.