Anders
Det finns ingenting, ingenting, som känns värre än att bli anklagad för någonting man inte gjort. Att bli misstrodd, och inte bli litad på. Ingenting är värre. Har ni varit med om det någon gång? Man säger sanningen men andra tror att det är lögn. Och man kan inte bevisa att det är så. Jag tycker det är så fruktansvärt frustrerande.
Jag har nog varit med om det flera gånger, men det är bara en gång jag kommer ihåg, för det var så starkt. Det var i åttan, på en franskalektion. Vår franskalärare hade fått barn, så vi hade en handfull olika vikarier under det läsåret. Speciella allihop.
En av de sista vi hade var en man i 30-årsåldern. Han hette Anders. Och kunde inte ett ord franska. Inte ett ord. Det säger väl en del om hur mycket vi lärde oss under den tiden? Under Anders franskalektioner lekte vi att vi var spioner. Seriöst. Det var något spel som han tyckte var kul. Det var det inte.
En dag, precis när vi kom in för att ha lektion med Anders, så började han lektionen såhär:
"Någon lånade en penna av mig förra lektionen, jag fick aldrig tillbaka den."
Han såg ut över klassen, alla var tysta. Hans blick stannade på mig.
"Det var någon i denna klassen," fortsatte han.
Jag höll kvar hans blick, smått nervös. Vad sysslar han med liksom?
"Var det inte du som lånade den?" Han nickar mot mig.
"Nej?" säger jag, och lyfter upp mitt pennfack i luften.
"Jag har pennor så det räcker."
"Jag har för mig att det var du." säger han.
"Jaha." säger jag. Vad ska man säga liksom?
Det var den värsta lektionen i hela mitt liv. Anders kastade arga blickar mot mig hela tiden. Jag hade ont i magen. Och grejen var att jag skämdes. Varför? Jag hade ju inte gjort något, jag hade inte lånat någon jävla penna!
Hela dagen hade jag dåligt samvete. Kan ni fatta det? Jag hade dåligt samvete för något jag inte hade gjort!
Efteråt var jag bara så otroligt förbannad! Hur kan man stå och anklaga någon helt utan belägg? Dessutom var det bara en penna, livet går vidare liksom? Det var ju ingen annan som på allvar trodde att jag tagit Anders penna, vi skrattade åt det efteråt och det kändes bra. Men jag är fortfarande arg på den människan, för att han fick mig att skämmas över någonting som jag inte hade gjort. Och jag har lovat mig själv att ingen någon sin ska få göra så igen.