Jonna Arenlind

Jag mår inte bra. Har sån sjuk träningsvärk. Tycker väldigt synd om mina stackars ben. Tycker väldigt synd om mig själv som inte har några extraben att plocka fram när det behövs. För några sådana har jag faktiskt inte. Jag har bara de här benen. Och de funkar inte riktigt som de ska för tillfället. Det var inte bara den där hemska springrundan med far och bror som gjorde det, även om mina ben var rätt döda efter det också. Dagen efter, alltså igår, hade Carl hand om gympalektionen. Här bör tilläggas att Carl är ungefär världens atletare, tränar typ hundrafjorton gånger i veckan. Mina ben, som alltså redan var trötta efter gårdagen, blev inte glada över 20 000 rusher över gympasalen. Onej. Tro inte att det är slut än, för efter skolan drog Lovisa med mig till gymmet, där vi körde ungefär hårdaste passet nånsin, och efteråt var jag - och jag menar det - jag var död. Iallafall nästan. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har haft en nära-döden-upplevelse.

Jag tror på det här med kort och gott:  Den här klänningen är ungefär min dröm.

Så jag kände att jag behövde ta det lite lugnt idag. Ge benen en liten liten chans att återhämta sig, för imorgon ville Lovisa att vi skulle testa nån slags Power Balance, nån salig blandning mellan poweryoga och pilates. Herregud. Kan man bli tvungen att amputera benen av överbelastning? Om de liksom lägger av? Om man kan det, så kan jag med säkerhet säga att mina ben inte kommer sitta där de sitter länge till. De kommer hänga som plastpåsar, och då finns det ju ingen annan lösning än att klipp-klipp-klipp, sådärja, ska vi leta fram en rullstol till dig lille vän?

Tugg-tugg-tugg.
Så fort jag blir upprörd måste jag
stoppa in ett Extra melonsmak tuggummi i käften.
Tugg-tugg-tugg.