Jonna Arenlind

Nästan 30 grader om man ska lita på våran mätare, men det ska man inte. Jag har alltså ungefär noll koll på temperaturen. Men hallå, sånt där är ju överskattat. Solat har jag gjort iallafall, och minsann har jag fått lite färg.

Imorgon är det minsann också ledigt, förutom att lunchen ska tillbringas på Thai Silk med klass 9e. Det är nämligen Klassens Dag imorgon. Och på fredag .. ja då är det slut på eländet. Äntligen ska tiden på Engelbrektskolan få tillhöra det förflutna, det ska bli  ett minne så blekt att jag kommer få tänka efter. "Hmm. Engelbrekt? Vart har jag hört det förut?"

Nej, seriöst nu då, ärligt talat har jag lite ångest inför att sluta skolan. Jag menar Engelbrekt. Det ger mig inte särskilt dåliga vibbar, inte egentligen.

Jag kom dit för nio år sen, som en sjuårig liten knatte som inte visste någonting.
Jag trodde att kineser är snedögda för att de måste kisa mycket, för att det är soligt där de bor.
Jag fick tänka efter länge och väl innan jag kom fram till att sju plus sju är tolv.

Mitt största problem var att Sandy hade ett rosa pennfack med Mimmi Pig, medan mitt pennfack var i ett plastigt lila material, utan något mönster överhuvudtaget.  
Sandy hade förresten allt som inte jag hade.
Hon hade längre hår, mer kläder.
Hon hade strumpor med seriefigurer på, medan alla mina strumpor var tråkigt enfärgade.
Hon hade Britneys nya skiva, en egen CD-spelare och TV.
Hennes mamma flätade hennes hår i tusen små flätor nästan varje kväll.
När jag sov över hos henne flätade hon mitt hår också,
och jag fick dricka chokladmjölk till frukost.
Sandy hade lakan i siden, och jag kände mig som en prinsessa när jag kröp ner i sängen,
en prinsessa som var livrädd att kissa på sig och förstöra de fina lakanen.


NIO ÅR har jag gått på Engelbrekt. Det är ju helt sjukt länge. Klart man blir lite sentimental. Å andra sidan är detta så typiskt mig. Nu har jag gått i tre år och bara längtat efter att få sluta på skolan och börja gymnasiet. Och nu när jag ska sluta, då vill jag inte. Varför vill man alltid ha det man inte kan få? Tänk om gymnasiet bara suger? Tänk om jag har väntat i tre år på någonting som är mycket värre än det jag har haft?

Nej, gymnasiet kommer bli fräckt, nytt och spännande. Det ser jag fram emot. Såklart jag gör. Jag är bara lite sentimental. Och jag kan inte lova att det inte fälls tårar på skolavslutningen ..