Jonna Arenlind

Det har varit en fin helg. Film med Sandy i fredags, sedan iväg med Linnea och gänget. Det blev sent, och min store starka far fick möta mig på vägen hem. Jag klarar inte att gå ensam hem mitt i natten ..

Vaknade på lördag morgon av tonerna till "Oboy, vilket vackert väder..." Kom att tänka på Krisse, och började sakna honom något fruktansvärt. Kommer inte ens ihåg när jag såg honom senast?!

Jag var mest hemma på lördagen, läste min älskade Solo-tidning, pratade med Julia i telefon, älskling! Skrev en engelskauppsats. Såg en stund på melodifestivalen, men tröttnade väldigt fort. Snackade med Klonis, jag saknar henne.

Idag sov jag LÄNGE. Gick upp och käkade Kellogs. Mums. Sen traskade jag iväg till gymmet. Annars har det inte gjorts mycket idag, minsann. Fortsatt designa mina barnkläder, går rätt segt just nu.


Imorgon är det måndag, vilket betyder skola och teater. Nu drar det igång igen. Franskaglosor och franskaverb. Blöta handdukar och äckliga gympaskor. Upp tidigt. I säng sent. Kallt kallt kallt. Förhoppningsvis inte så halt. 2 svenska nationella prov. Trött, trött, trött. Musik i öronen mest hela tiden, om jag bara hade bra musik!

A love like ours is love that's hard to find.
How could we let it slip away?

Känns trist att inte ha träffat flickorna i helgen .. Egentligen behöver jag det, den energin jag får efter en helg med dessa människorna är nödvändig.. Men jag behövde vila och plugga. Dessutom verkade det som att de andra behövde det också. Men frukta ej, planerna inför kommande helgen är redan på gång =D

                                           Elisa, det var för längesen jag såg dig nu.
                                           Jag tycker om er båda så himla himla mycket!




Syrran har varit i Skåne hela helgen, hon kommer nog hem snart nu. Blir skönt att se henne igen. Ska nog koka en rejäl kanna te och ha lite mysigt prat med henne. Hon är fin min syster.

Jag längtar så sjukt mycket efter sommaren nu. Sommar, sommar, sommar, skynda dig hit..

Det är lustigt hur relationer kan förändras. Man kan ha en vän, som man verkligen verkligen älskar. Man skulle göra allt för den personen. Man litar på den till 100%. Man tror verkligen på fullaste allvar att det skulle vara livet ut. Sen skiter det sig, och allt bara försvinner.
Det har jag varit med om, flera gånger. Tänk att sånt bara kan rinna ut i sanden?