Jonna Arenlind

Fast det var längesen julen strålade i Borås, med tanke på att det nästan aldrig är snö här vid juletider. Snö på julen känns mer som någonting man läser om i böcker. I verkligenheten brukar den dyka upp sådär någon vecka efter jul, ungefär vid den tidpunkten man inbillar sig att våren är i luften och den kalla vintern äntligen är över.

Jag har verkligen gjort allt för att få lite julstämning. Jag har bakat massa misslyckat julgodis, jag har ruinerat mig själv på julklappar, jag har klätt vår lilla patetiska gran, jag lyssnar oavbrutet på dåliga jullåtar, jag har till och med hängt upp min pinsamma lilla prydnadstomte på garderobsdörren. Har jag glömt nåt eller? Jag känner NOLL stämning.

Nej, jag har aldrig varit en av de flickor med bjällerklang i öronen och skimrande julljus i blicken. Hela vintern är för mig en mörk och kall period som man ska försöka ta sig igenom med humöret i behåll. Vissa familjer som tycker som jag packar inför julhelgen ihop sitt pick och pack och reser till någon varm, solig ö. Tyvärr har min familj aldrig varit en av dessa...

Min julafton nere i Skåne har sett densamma ut i urminnes tider, men det finns något av en oskriven regel som säger att den inte får ändras på. Julbordet till exempel. Det har jag aldrig varit något större fan av. Men när farmor har stått och lagat mat i flera timmar kan man ju knappast klaga. Då är det bara att snällt ta för sig av den ursvenska skinkan, stinkande sillen, rödbetssalladen, lutfisken och prinskorven. Att jag är vegetarian är något som farmor verkar glömma bort varje gång det vankas middag, och jag har aldrig haft hjärta att påminna henne när maten väl står på bordet.

Men jag vill faktiskt ha vissa traditioner kvar, för det finns vissa saker som behövs för att jul ska vara jul. Jag uppskattar till exempel fortfarande att kyrkan står där och lyser välkomnande, och jag går gärna till kyrkogården och tänder ljus på mormor och morfars grav. Att ge bort julklappar älskar jag, och det är helt klart ingen som skrattar högre än jag när vi sitter samlade framför Karl-Bertil Jonssons julafton! SÅ BRA! Julens höjdpunkt!

Vissa traditioner har väl helt enkelt en poäng i att vara just traditioner och med risk att låta aningen dramatisk så knyter de helt enkelt samman det förflutna med framtiden.  I det numera i stort sett historielösa Sverige så skadar det inte med lite extra förankringar till det förflutna.