Jonna Arenlind

Jag har börjat med nåt häftigt, jag har börjat göra läskiga grejer, sånt som jag egentligen är så rädd för så jag kan spy. Det känns bra. Yiooo..Wiho!

Nu är det en vecka kvar av sommarlovet, och vi kan ju hoppa över det där HUR-stadiet
(Hur? hur? HUR?)

Okej, sommarlovet har ungefär gått äcklosnabbt,
 nej förlåt, äääääcklosnabbt.
Det känns som att skolavslutningen var nyss, men samtidigt känns det väldigt väldigt avlägset. Allt det där är ju faktiskt borta nu.

Vädret.
Det har inte varit det bästa alltid, regnar det på midsommarafton då är det illa.
För det har jag tänkt på, det brukar jämt vara sol på midsommar, iallafall på Hanö.
Det var det inte i år. Då är det illa.
illa.

Fast nu är det rätt fint, det har varit fint ett par dagar. Fina dagar med Hanna Åkesson.
Men jag glömmer inte juni och juli. Speciellt inte juli. Asch, juli var illa.

 Vissa människor lever ungefär för sommaren, ledigheten och solen. Jag är en  av dem. Jag hatar vintern. Sommaren är allt, det är bäst och då ska det vara sol. Uppfattat? Bäst att nästa sommar blir bättre.

För övrigt har jag nog saknat det här lite. Mina fula blogginlägg, där det mest känns som att jag sitter och skriver till någon inuti mitt huvud. Som att jag pratar med mig själv. Dock låter det mesta tusen gånger bättre inuti mitt egna huvud. Men vad gör inte det?