Smile like you mean it
Jag har precis lugnat ner mig. Nästan helt. Tagit en dusch och druckit en kopp te. Andas in, andas ut.
Jag var så förbannat arg innan, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville slå sönder någonting, kasta en tallrik i väggen, eller hundra, slå sönder ett hotellrum som alla fulla rockstjärnor. Jag har nog aldrig känt det så starkt, visst, några gånger har det väl hänt, men nu var det verkligen starkt. Jag hade ingen slagpåse, (MÅSTE INFÖRSKAFFAS) och jag orkade definitivt inte stanna kvar i huset så ..
... jag drog på mig min pyamas t-shirt (Med Snobben på om nån vill veta) och mysbyxor, och så gick jag ut. Sen hämtade jag en tjocktröja för det var kallt, dessutom ville jag inte se ut som nån psykpatient som var på rymmen i pyamasen. Ner i skogen gick jag, och det slutade med att jag gick en mil, en mils agro-promenad. ARG, ARG, ARG.
Sen var jag trött, men det kändes bättre. Snabba agro-promenader är varmt rekomenderade, jovisst.
Vad är då anledningen till denna galet sjuka starka ilska? Det vet jag nog inte, stress är kanske en orsak, känns som jag inte har gjort annat än stressat denna veckan. BLUSH!
Nu vet jag inte vad jag ska skriva, är nog fortfarande lite uppe i varv, arga varv. Imorgon är det fredag sen är det helg. Då ska jag slicka mina arga sår. Eller nåt. Fy vad fult det låter när jag försöker få till det.
If you`re sure you've had too much of this life,
well hang on.
älskade, älskade lilla Jonna. Jag tycker så hemskt mycket om dig, och då känns det inte alls bra att läsa sånt här. Jag finns här, vad det än gäller, och när det än gäller. För jag tycker så hemskt mycket om dig.