Jonna Arenlind

Ibland - speciellt såhär på hösten - så blir man lätt lite nere.
Det hade jag nästan glömt av efter ett år utan mörker och kyla.
Men nu kommer jag ihåg det!
Jag brukar ändå klara mig rätt bra tycker jag,
Men för någon dag sedan kände jag det.
Det var mörkt och kallt och ensamt och hopplöst.
Läxor i drivor och dammråttor på golvet.
Vad finns det för mening med livet? tänkte jag,
med plugg och jobb och stress.
Jag ska ju ändå dö snart.
Sedan blev jag rädd för mig själv
för det är väl sånt deprimerade människor tänker.
Och då kändes det ju inte bättre precis.
Känner ni också så ibland?

Känslan sitter inte i länge, tack och lov.
Någon timme eller så för det mesta, sen släpper den.
Jag dricker en kopp te med en vän till exempel,
då plötsligt ser jag en mening igen.
Kanske är inte te meningen med livet,
men det är bannemig en mening i livet. 
Precis om väldigt mycket annat fint.

Som sagt, jag ska göra denna hösten till något bra.
En höst kan vara kall och jobbig, eller väldigt mysig.
Mycket te och mycket trevliga människor så ska det nog bli bra.
Det unnar jag er alla.