Jonna Arenlind

Det kändes naturligt att ta en liten paus i bloggandet sådär till hemkomsten,
eftersom de flesta av er har varit med mig under tiden.
Att berätta för en vän om en fika hon varit med på känns onödigt.
Hon var liksom där och vet redan hur teet smakade.

Dessutom är det verkligen verkligen svårt att sätta ord på hur det känns att komma hem.
Jag försökte lite i förra inlägget men när jag nu ser tillbaka på det ser det bara hopplöst ut.
Det går inte!

På ett sätt är det precis som jag var rädd för att det skulle vara - allt bara faller tillbaka i gamla spår,
och då och då känns det till och med som att jag aldrig åkt härifrån.
Det är ingen rolig känsla alls.
Den får mig att vilja lägga mig ner och dö, ungefär.
Så känns det när jag är med människor här hemma.
Alla människor. Vänner, familj, släkt.
Missförstå mig inte, att träffa er alla igen har varit underbart
och traditioner och släktkalas kan vara hur fint som helst.
Men det är skrämmande.

Det är nog delvis därför jag har behövt ta så pass mycket tid för mig själv.
(Och inte bara för att jag bott bakom murar på ett internat med 40 tonårsdårar).
Det är helt enkelt när jag är med mig själv som jag märker att jag har varit borta,
att jag har nya erfarenheter.
Tänk vad man kan ha nytta av sig själv!
Så nu vet ni, det är det jag gör när jag går nattliga promenader,
plockar blåbär i skogen eller sitter på en sten ute i vattnet i flera timmar.
Pratar och analyserar med mig själv.
Oftast inte högt, men det händer det med.
Och nej jag är varken narkoman eller schizofren.
Bara i behov av - som jag skrev i förra inlägget - utplockning och inplockning.

Det är någonting som jag i och för sig gärna skulle göra tillsammans
med nära och kära men jag har märkt att jag är rysligt dålig på att prata om det.
Vad jag varit med om alltså.
Och det gör mig så otroligt irriterad!
Det känns som att jag har ett stort ansvar gentemot alla människor jag träffat
att berätta om dem och berätta om hur läget är,
men jag lyckas liksom inte få fram orden!
Det är otroligt frustrerande!
Istället blir det bara "jag har haft det jättebra",
och inte mycket mer med det.
Som att jag varit nere vid sjön och fiskat eller nåt. Jo det gick jättebra.
Så tror folk att jag inte vill prata mer om det, så de byter samtalsämne.
Och jag tänker på alla människor som jag lovat berätta om. Och får ont i magen.

Men så är det.
Vad jag tänker göra åt det är att jag tänker trotsa de där makterna
som försöker hålla mig tillbaka och försöka bli bättre på det.
Fortsätt fråga, ge inte upp om mig! Jag vill berätta!
Dessutom tänker jag ta en genväg som jag ofta använder mig av - och det är
att skriva om det istället.
Jag hoppas innerligt att det fortfarande finns lite folk kvar här på bloggen
och att ni inte lämnat mig medan jag suttit på stenar eller plockat blåbär.
Nu är jag tillbaka!
Och jag ska verkligen göra mitt bästa och försöka dra mitt strå till stacken.
För att jag behöver det för att inte gå under.
För att det är ett ansvar, och för att jag har lovat.