lite rörigt i mitt huvud
I förra inlägget skrev jag om hur det kändes när jag kom till Kenya
och möttes av problemen för första gången.
Ett sätt att hantera allt såklart var att försöka hjälpa till.
När jag först åkte var jag rätt blåögd och naiv,
jag trodde jag kunde utföra rätt stora dåd med mina små svenska händer
- och det är lätt att tro.
Jag kommer ihåg att pappa någon gång sa att:
"Jonna, nu ska du inte känna att du behöver hjälpa alla",
och att det gjorde mig rätt upprörd.
Men såklart, man kan inte hjälpa alla och det fattar man bara man tänker efter.
Och det insåg jag rätt snabbt också. Det var en liten törn.
Det var några veckor med otillräcklighet, maktlöshet, och ett visst mått hopplöshet.
Det tror jag många känner,
att det finns så mycket att göra så man orkar liksom inte riktigt ta tag i det.
Som när man tappar lusten att diska mer och mer ju större högen med disk blir.
Och så var det för mig ett tag också.
Sedan började jag inse att även om man inte kan hjälpa alla
så kan man förhoppningsvis göra något litet för någon.
Och när man tänker efter spelar det ingen roll vart man befinner sig;
lyckas man på något sätt göra någon lite gladare, känna sig lite mer behövd eller omtyckt,
så är det en rätt stor och bra grej.
Och det var rätt lätt när jag var där, på plats.
Barnen fanns överallt, och att umgås med dem var bara roligt.
Att dessutom kunna stödja och hjälpa till var en härlig bonus.
Det var ett sätt att hantera det,
att göra något som fick mig själv att känna mig mindre som en bortskämd idiot.
Ett annat var ett helt enkelt förtränga det.
Bägge metoderna rekommenderas varmt.
Det första när man orkar, det andra när man behöver en paus.
Det är något jag lärt mig - efter ett tag med dåligt samvete och sena nätter
- att det är okej att ta pauser.
Det är okej att inte tänka på det ständigt och det är okej att ha kul.
Det var en lättnad!
Nu sedan jag kommit hem har det blivit svårare,
för nu är det svårt att vara aktiv.
Nu är det bara genom ekonomiska och materiella stöd jag kan hjälpa till.
Barnen känns så långt borta nu.
De finns i mina tankar, men jag är rädd att de glider längre bort.
Om jag för en kväll inte tänker på dem får jag dåligt samvete och smått panik.
När jag har någon som sover över till exempel, som häromdagen.
Då glömde jag liksom av det.
Och när jag kom på det dagen efter fick jag så rysligt dåligt samvete.
Hur kunde jag inte tänka på dem innan jag somnade?
Hur kunde jag ligga och snacka skit istället?
Och sen blev jag sur på mig själv för att jag ens fick dåligt samvete.
Vad hjälper mina tankar dem, i vilket fall som helst?
De märker inte direkt vad jag ligger på andra sidan jorden och tänker på.
Och på den vägen bär det.
Då tar jag en tur ut i skogen och måste vara för mig själv
och tänka massor och få grepp om allt igen.
Sedan veckan därpå spelas samma visa om igen.
Det är rätt komiskt, egentligen.
Men jag tror det är ungefär samma sak som vi alla går igenom just nu
när vi har kommit hem såhär.
Det skulle vara skönt att prata med någon av de andra bara.
Men de känns också långt borta nu.