en spark i magen
Jag kommer ihåg vad en klasskompis sa till mig precis innan jag skulle åka till Kenya.
Han sa, "hur ska du kunna funka som vanligt efter att du sett all skit där nere?"
Det skakade mig rätt ordentligt.
(vilket säkert var hans avsikt)
Det var ingen som sa något liknande.
Och det har jag tänkt på många gånger efter att han sa det.
Jag tror inte att jag fick ur mig något direkt svar då.
Hur skulle jag kunna veta det förresten?
Inte för att jag tror att han någonsin kommer läsa det här,
eller ens kommer ihåg att han frågade, men nu vet jag svaret.
Kenya är fattigt, människor svälter varje dag och de är inte få.
Det är något alla vet.
Man ser det på TV, läser om det eller hör om det på annat sätt.
Det gjorde jag också.
Man har distans till det.
Man ser det på en TV-skärm,
samma skärm som en timme tidigare visade tecknat med Musse Pig och Kalle Anka.
Det är lätt att lura hjärnan att tro att det som visas på TV:n är förvrängt på något sätt.
Så illa kan det väl inte vara, tänker man kanske.
Och nu vill TV-kanalen tjäna pengar på den här välgörenhetsgalan.
Men så är det lite risky när man åker till ett land som faktiskt ÄR utsatt för de här problemen.
Det blir en krock.
Jag kommer ihåg exakt när den där stora krocken skedde för mig.
Det var precis när jag kommit till Kenya.
Vi promenerade omkring i ett område när det plötsligt dök upp några barn.
Och jag minns precis hur jag kände, det kändes som att jag var på TV!
Jag tänkte att jösses, de här barnen har jag sett förut, men det var genom skärmen!
Det kändes så himla konstigt!
De hade så utslitna kläder, de var så magra, och framförallt - de var så många!
De bara vällde fram, från vartenda hörn!
Så det är sant, tänkte jag.
Det var en spark i magen den där gången. Och nästa, och nästa.
Men efter ett tag blev den mindre och mindre,
och till slut var den så liten att jag nätt och jämnt kunde känna den.
Och det var den lillalilla sparken som var den värsta
för den gav mig otroligt dåligt samvete.
Jag kommer ihåg att jag låg vaken någon natt och tänkte på det
och längtade tillbaka till den där första dagen då jag kände det så tydligt.
Vad för slags människa är man om man kan se tiotals barn,
i söndriga kläder, och knappt känna någonting?
Så tänkte jag och jag vågade inte säga något till någon
för jag var rädd att få det jag var rädd för bekräftat.
Men sedan pratade jag om det ändå för jag höll på att bli lite smått galen.
Och jag fick höra att det var normalt och inget att hetsa upp sig över.
Lever man nära inpå något obehagligt så lär man sig att göra det,
det är någon slags överlevnadsinstinkt.
Men jag är fortfarande inte bekväm med tanken
och jag skulle nog hellre ta den där hårda sparken i magen varje gång.
Bara för att känna att jag fortfarande har det i mig..