Jonna Arenlind

Nu har jag inte bara provat på Kenyas sjukvård,
utan även tandvården!
Bedövad till tusen är jag, så det är tur att man kan använda tangenterna.
Det är spännande vilka lustiga situationer man kan hamna i när man inte kan prata.

Den första jag hamnade i var precis efteråt, när jag skulle prata med kvinnan i receptionen.
Jag kunde ju inte prata. Hon ville veta datum och nummer, och jag kunde inte använda munnen rätt.
Det var kö bakom mig och folket i soffan började kolla upp från sina tidningar och undra.

Men herregud, tänkte jag, det är ju en tandläkare, nog måste de väl varit med om bedövade människor förr?!
Det måste ju faktiskt vara ett vanligt dilemma, så de borde försöka hitta en lösning.
De borde ha någon slags robot som kunde läsa av vad den bedövade hade att säga
och sedan helt enkelt leverera det.
Eller så borde de ordna så att man kunde sköta snacket FÖRE bedövningen.

Mina idéer hjälpte mig ju dock inte nu, när jag stod där med käcken hängande vid knäna,
(så kändes det) och försökte tvinga min bedövade tunga, mina bedövade läppar
och min bedövade käke att samarbeta.
Det gick inget vidare. Jag lät som att jag hade någon form av talstörning.
Helt otroligt. nte ens jag själv hörde vad jag sa. Det var rätt ordentligt frustrerande.

Efter ett tag lyckades receptionisten förstå, - hon hade kanske varit med om det förr ändå.
Jag skulle precis gå därifrån, med ALLA stirrandes på mig - säkert röd som ett trafikljus -
men jag tänkte att jag iallafall aldrig skulle behöva återvända.
Då säger receptionisten: vi ses igen på onsdag klockan 08.00!

Folk skrattar åt mig och retar mig. Jag kan inte hålla ett normalt samtal.
Därför sitter jag nu här i min ensamhet och skriver iställert.
På onsdag ska jag tillbaka och göra samma sak igen. Jippie!